RECENSION: Matt Doyle i online-konsertserien med Seth Rudetsky ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Matt Doyle – veckans gäst i konsertserien The Seth Rudetsky Online Concert.

Matt Doyle Matt Doyle och Seth Rudetsky

The Seth Online Concert Series

3 stjärnor

Läs mer här

Föreställningen drog igång med ett varmt och vibrerande a cappella-intro till Jason Robert Browns laddade folkballad "It All Fades Away" från den rustika musikalen "The Bridges of Madison County". Doyle har en tilltalande och kommersiell andra-tenorstämma, med en viss tendens till nasala vokaler i det övre registret, och en rapp och pratglad framtoning, redo att dela med sig av anekdoter från kulisserna. Han har också en något rastlös blick som rör sig beräknande hit och dit – nästan så att man förväntar sig att se en kluven tunga fladdra till.

Hur det än må vara med det, bjöd hans historier på spännande nya talanger, som Ryan Scott Oliver vars musikal "Jasper in Deadland" Doyle själv medverkade i (för er som inte har koll är det ännu en i raden av nytolkningar av grekiska gudar i underjorden – och visst har det dykt upp en hel del sådana på sistone?). Härifrån fick vi höra numret "Stroke by Stroke", som passade Doyles lätta popröst perfekt, även om låten egentligen tycks kräva en tyngre stämma med mer arenakänsla.

Från det ena väletablerade spåret till nästa: superhjältemusikalen, med en huvudrollsinnehavare som vill... "flyga"! Mer effektiv och välmodulerad sång från vår gäst. Intonationen kändes stadigare här (de tidigare numren led lite av svajig pitch). Vidare bjöds vi på en mycket stabil och säker tolkning av "One Song Glory" från Jonathan Larsons "Rent". Därifrån flanerade vi vidare till "Spring Awakening" (Duncan Sheik och Steven Sater): "All That's Known" är en typisk ångestladdad djupdykning i ouppklarade känslor för den plågade huvudkaraktären Melchior.

Det märkliga med dessa shower är att medan de kräver enorm emotionalitet i framförandet, och av fansen betraktas som nästan djupt andliga uppenbarelser, pratar gästerna i programmet ofta om dem med en sådan sorglös nonchalans att de nästan förminskas. Denna avslappnade attityd byggs upp under programmets gång till den grad att man som lyssnare undrar: "Om det inte betyder något för dig, varför skulle det betyda något för någon annan?". Det hjälper inte heller med de ständiga utropen: "Åh, jag ÄLSKAR den här låten!". När en artist säger så vill jag alltid veta... VARFÖR? (Om de bara kunde förklara det.)

Lite mer skärpa bjöds det på i Sondheims rapsodiska "Johanna" från "Sweeney Todd". Här kändes Doyles luftiga och svajiga röst tyvärr inte helt rätt för de långa legatopartierna, som kräver ordentligt stöd och kontroll. Men å andra sidan sjöng han den i Off-Broadway-flytten av den "immersiva" produktionen från Tooting Arts Club: jag såg den föreställningen när den gick på Shaftesbury Avenue i London, och den var verkligen intim – en sådan miljö där man kan komma undan med vad som helst.

Seth Rudetsky

Fler utmaningar med andning och röstmässig spänning dök upp i "Something's Coming" från "West Side Story" (endast Sondheim, Bernstein skrev inte musiken till just detta nummer). Mer popmaterial följde i form av Huey Lewis-låtar från musikalversionen av "Fira med Ferris" (Ferris Bueller's Day Off): Doyle sjöng "If This Is It" med flärd och klarhet. Hans röst passade perfekt för den ungdomliga narcissism som är rockmusikens livsnerv.

Det faktum att repertoaren var så pass välbekant, i kombination med programmets biografiska format och blandningen av skvaller och minnen, gjorde dock att energin gradvis ebbade ut. Doyle sjöng "Being Alive" från "Company" (tredje dosen Sondheim) snyggt och med tydlig artikulation, men med en röst som är bäst lämpad för ett litet rum med ett ensamt piano.

Kapellmästaren Seth Rudetsky kan förstås få ett piano att låta som ett helt band. Härnäst gav han oss "The Book of Mormon"-pastischen på "I Have Confidence" från "Sound of Music": nämligen "I Believe" (Trey Parker, Matt Stone), som ligger på gränsen för vad Matt klarar av i sitt högre register. Han tog sig igenom det – precis – i det här sammanhanget, men hur han skulle klara åtta föreställningar i veckan av det numret vill man helst inte spekulera i.

Men sedan kom en välkommen kursändring med Bob Dylans "To Make You Feel My Love" (som råkar vara hans mormors favoritlåt). Den var fint sjungen och välspelad. Sedan bar det av tillbaka till musikalvärldens slitvargar med "I Got" från "Hair" (Ragni, Rado, MacDermot), som fick en riktigt hygglig och varierad tolkning.

Sammantaget var det nittio minuter med massor av bra nummer, men ett gäng låtar gör inte en helt tillfredsställande konsert när de saknar en tydligare röd tråd.