RECENSION: Mood Music på Old Vic Theatre ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Joe Penhalls nya pjäs Mood Music på Old Vic Theatre

Ben Chaplin (Bernard) och Seána Kerslake (Kat) i Mood Music. Foto: Manuel Harlan Mood Music Old Vic Theatre

4 maj 2018

Fyra stjärnor

Boka biljetter

Alla som har jämfört en föreställning av en ny pjäs med det manus som trycktes under repetitionerna vet hur mycket en författares verk kan utvecklas så snart regissörer, dramaturger och skådespelare kliver in i processen. Scener kan försvinna, repliker bytas ut och slut kan ändras, vilket gör det mer till ett lagarbete trots att affischerna fortfarande bara krediterar originalförfattaren. I Mood Music utforskar Joe Penhall denna samarbetsprocess genom musikindustrins värld och analyserar en tvist om upphovsrätt mellan en känd producent, Bernard, och en ung singer-songwriter, Cat, efter att de arbetat på ett album.

Neil Stuke (Seymour) i Mood Music. Foto: Manuel Harlan

Vi får korta glimtar av hur de skriver låtar tillsammans i studion, experimenterande med keyboard och gitarr, men för det mesta ser vi dem analysera sina upplevelser tillsammans med sina respektive advokater och terapeuter, sammanvävda i en effektiv abstrakt stil. Bernard framstår som karismatisk och rolig, men också arrogant, kontrollerande och känslomässigt avstängd på höjden av sin karriär, medan Cat är osäker, intensiv och sårbar när hon kastas in i rampljuset samtidigt som hon fortfarande försöker finna fotfästet.

Pip Carter (Ramsay) i Mood Music. Foto: Manuel Harlan

Pjäsen är en underhållande satir över musikbranschen med gott om skrattframkallande skämt och fängslande insikter. Den ställer frågor om kreativa människor, vad som driver dem, hur framgång påverkar dem och varför så många stjärnor har så trasiga personligheter. Den är högst aktuell i sin blick på maktförhållanden, både vad gäller kön och risken för att unga artister utnyttjas. Penhall gör inget försök att ge några enkla svar, förutom att antyda att framgång och berömmelse kan vara fiender till ren kreativitet. Samtidigt visar pjäsen hur en synergi av kreativa sinnen kan skapa något som överträffar en enskild persons ursprungliga idé.

Seána Kerslake (Kat) i Mood Music. Foto: Manuel Harlan

Ben Chaplin är perfekt i rollen som den charmige skurken Bernard, knivskarpt rolig i sin oförmåga att visa empati för andra människor, vare sig det gäller kollegor eller exfruar. Seána Kerslake är lysande som Cat och fångar artistens plågade bräcklighet såväl som hennes passionerade glöd för musiken i sig. De får fint stöd av Jemma Redgrave och Pip Carter som psykologer, vars försök att belysa parets personligheter i slutändan är fruktlösa och oförmögna att nå kärnan i vad som driver så begåvade kreatörer. Ännu mer distanserade från musikens renhet är det nödvändiga onda i form av nöjesjurister, spelade av Kurt Egyiawan och Neil Stuke.

I Roger Michells rappa regi dramatiserar Mood Music på ett engagerande sätt den juridiska och kommersiella pressen på talang och kreativitet. Den kanske inte gräver sig alltför djupt ner, men den belyser både fördelarna och nackdelarna med alla kreativa strävanden som söker en publik.

Spelas till och med 16 juni 2018

BOKA BILJETTER TILL MOOD MUSIC NU