RECENSION: No Sweat, Lakeside Theatre, University Of Essex ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Vicky Morans dokumentära pjäs No Sweat vid Lakeside Theatre på University of Essex.

No Sweat.

Lakeside Theatre, University of Essex.

4 mars 2020

4 stjärnor

Bastu- och badhus för homosexuella har länge varit en plats där bög-, bi- och nyfikna män kan mötas i vad som ska vara en trygg miljö för närhet, sex och gemenskap. Något som är mindre känt, och en aspekt som jag definitivt inte var medveten om, är att dessa ställen även fungerar som en fristad, om än tillfällig, för hemlösa hbtq-män. Vicky Morans utmärkta pjäs, skapad utifrån intervjuer och delade erfarenheter, belyser denna värld och fungerar som ett väckarklocka för en växande kris.

Tre män möts under sina regelbundna besök på Flex, en bastuklubb, och Alex Berrys precisa men ändå rörliga scenografi placerar publiken direkt i denna handduksklädda värld. Tristan, spelad av den förträfflige Denholm Spurr, är välformulerad och har en högskoleexamen, men har blivit utkastad från sina föräldrars hem och har bokstavligen ingen annanstans att ta vägen. Han möter Alf (James Haymer), som drivits i exil från de walesiska dalgångarna på grund av intolerans – en eskort som nyttjar droger och är fylld av bitterhet. Det är en svår roll då Alf inte är lätt att tycka om, men Haymer porträtterar honom med tillräcklig komplexitet för att man helt ska förstå de omständigheter som fört honom dit. Starkast av allt är historien om Charlie, en asylsökande från Pakistan som arbetar svart på bastun för att få ekonomin att gå ihop, samtidigt som han riskerar avrättning om han skickas tillbaka till sitt hemland. Det är en vackert nyanserad insats av Manish Gandhi, som förmedlar en hjärtskärande stoicism inför fruktansvärda omständigheter.

Morans manus använder voice-overs för att förmedla ytterligare vittnesmål, och pjäsen glänser verkligen när karaktärerna talar direkt till publiken eller spelar upp scener från intervjuer med exempelvis handläggare från inrikesdepartementet eller socialarbetare. Trion samarbetar skickligt för att väva samman en bild av hemlöshet, och det är dyster läsning – ännu en pjäs som lyfter frågan om vem som egentligen bryr sig i ett välfärdssystem som sviker, även om ett band börjar växa mellan männen. Framför allt visar den hur den värsta sortens exil är den från sin egen familj, som borde vara det stödnätverk och den trygghet varje människa behöver.

Håll utkik efter fler produktioner på utmärkta Lakeside Theatre