RECENSION: Oh What A Lovely War, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Blackeyed Theatres uppsättning av Oh What A Lovely War på Mercury Theatre i Colchester, en del av deras rikstäckande turné.

Oh What A Lovely War. Mercury Theatre, Colchester 22/9/23 3 stjärnor Blackeyed Theatre Website För att högtidlighålla 60-årsjubileet av Joan Littlewoods och Theatre Workshops klassiker turnerar nu Blackeyed Theatre med denna nyproduktion. När det begav sig revolutionerade den musikalgenren genom att skildra första världskrigets historia till tonerna av dåtidens populära sånger – vissa officiella, andra med texter som soldaterna själva skrivit om. Det är än idag ett kraftfullt antikrigsbudskap som känns skrämmande aktuellt. Här finns mycket att beundra, även om vissa partier blir något långdragna; exempelvis är scenen som visar hur kriget skapade miljonärer visserligen relevant, men den drygas ut långt efter att poängen gått fram. Stundtals blir det också lite väl frenetiskt – särskilt i första akten som tar tid på sig att landa – och det saknas en tydlig huvudperson för publiken att verkligen knyta an till. Trots detta är föreställningen djupt rörande på sina håll, och projektionerna påminner oss ständigt om de fasansfulla, nästan obegripliga förlusterna av människoliv, de sårade och de saknade.

Den starka ensemblen av skådespelarmusiker växlar smidigt mellan olika instrument och karaktärer, och energin är hög genom hela föreställningen. Christopher Arkeston guidar oss genom vaudeville-upplägget som en trygg konferencier, Tom Crabtree växlar skickligt mellan sina roller och Harry Curley är nära att stjäla hela showen i sitt flertal gestaltningar. Alice E Mayer fångar tidens patriotiska propaganda på ett effektivt sätt, Chioma Uma bjuder på ett av kvällens vackraste ögonblick som sjuksköterska i "Keep The Home Fires Burning", och Euan Wilson gör en utmärkt Haig som tydliggör hur privatskolornas snobbism och klassamhället skickade miljoner i döden. Kyrkosekvensen, där soldaterna sjunger psalmer med nya texter fyllda av galghumor, är särskilt minnesvärd, och slutet är oerhört gripande.

Regissören Nicky Allpress visar prov på stor uppfinningsrikedom och stilkänsla, och Victoria Spearings scenografi är bedrägligt enkel – den tillåter ett fritt flöde i handlingen men förmedlar allt vi behöver veta. Från första början har detta verk varit ett folkbildande stycke dramatik, och det är det än idag. Det är en intim produktion som kanske kändes något borttappad i Mercurys stora salong, men det tar ingenting ifrån styrkan i Littlewoods ursprungliga workshop. På turné: Oh What A Lovely War – Blackeyed Theatre