RECENSION: Opening Night, Gielgud Theatre ✭

Paul T Davies recenserar Sheridan Smith i den nya musikalen Opening Night som nu spelas på Gielgud Theatre.

Foto: Jan Versweyveld Opening Night Gielgud Theatre

23 mars 2024

1 stjärna

Boka biljetter

Sheridan Smith. Ivo Van Hove. Rufus Wainwright. Med ett sådant kreativt team är den stora frågan hur allt kunde gå så snett. Opening Night är, enligt förhandsreklamen, en av säsongens absolut mest eftertraktade biljetter. Det är en het biljett som hinner svalna betydligt redan före paus. Det är inte den begåvade ensemblens fel; de sliter som djur mot ett trögt manus och medioker musik. Faktum är att det finns stunder då de verkligen glänser, vilket gör det än mer frustrerande när man inser hur bra detta hade kunnat bli. Men föreställningen är ett offer för Van Hoves vision. Baserad på John Cassavetes film med samma namn, handlar pjäsen-i-pjäsen om skådespelerskan Myrtle som förbereder sig för Broadwaypremiären av dramat The Second Woman. Inför premiärkvällen blir ett 17-årigt fan påkörd och dödad precis framför henne, vilket river upp spöken och minnen. Ett dokumentärteam filmar händelseförloppet, vilket ger utlopp för Van Hoves förkärlek för film, videoprojektioner och scenmateria som visas på en stor skärm under nästan hela föreställningen. Det skapar distans, distraherar, och eftersom de första fem minuterna utspelar sig bakom en genomskinlig röd ridå känns det som att ridån aldrig riktigt dras ifrån. Enligt min mening är han som bäst med en naken scen och en enkel stol som rekvisita, där texten och skådespeleriet får stå i centrum. Opening Night är en av de shower som säkert kändes logisk i replokalen där alla var helt dedikerade, men det når helt enkelt inte fram till publiken.

Foto: Jan Versweyveld

Sheridan Smith kastar sig och sin enorma talang in i rollen, och hon förtjänar beröm för att hon tar sig an en karaktär som speglar hennes egna högst offentliga sammanbrott. Med kameran upptryckt i ansiktet under merparten av sitt framträdande bär hon smärtan i varje ansiktsdrag, och hon sjunger fantastiskt. Men hon får aldrig friheten att bryta sig loss och låta rollen verkligen glöda. Särskilt under premiärkvällen, när Myrtle släpas ut på scenen berusad, är pressen att prestera påtaglig. Låten Ready For Battle känns som en riktig "torch song", men då den framförs bakom den röda ridån och bara visas på skärmen bjuds vi aldrig in i dramat. Detsamma gäller Nicola Hughes, som spelar dramatikern Sarah och besitter en makalös röst. Men hennes främsta nummer framförs när hon står i kulissen och kameran projicerar henne på skärmen. Hon borde vara vänd mot publiken. Faktum är att det bästa numret, Makes Me Wonder, framförs av Smith och Hughes sida vid sida med skärmen AVSTÄNGD. Här har vi äntligen en musikal! Alla mansroller är endimensionella och det finns inte tillräckligt med bakgrundshistoria för att motivera någons handlingar. Nancys död symboliseras dråpligt nog av ett streck röd färg på en glasruta, och Shira Haas gör sitt bästa med ännu en underdriven roll, men hennes sånger är så överförstärkta att texten blir ohörbar.

Rufus Wainwrights musik är både derivativ och i det stora hela lättglömd, även om den gör ett bättre jobb med att föra berättelsen framåt än själva manuset. Jag är rädd att Sarahs pjäs knappt hade godkänts som skolprojekt, än mindre tagit sig till Broadway. Öppningsnumret Magic (”You can make magic out of the tragic”) repriseras märkligt nog i slutet av föreställningen; efter alla sammanbrott och stora känslor får vi en final med jazz-hands. Det är en av många motsägelser i detta hopkok till föreställning. I en intervju i Radio Four sa Van Hove att filmen var hans inspiration, trots att han faktiskt inte hade sett den. Jag skulle vilja föreslå att det hade varit en bra startpunkt.