RECENSION: Pippin, Southwark Playhouse ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar en ny uppsättning av musikalen Pippin som just nu spelas på Southwark Playhouse efter att ha flyttats från The Hope Mill Theatre.

Ensemblen i Pippin på Southwark Playhouse. Foto: Pamela Raith Photography Pippin

Southwark Playhouse

28 februari 2018

5 stjärnor

Det måste sägas att Stephen Schwartz verkligen är en av de främsta kompositörerna och textförfattarna inom musikalvärlden. När jag i kväll besökte Jonathan O'Boyles nya uppsättning på Southwark Playhouse, blev jag påmind om hur mycket jag verkligen älskar detta partitur – hans andra stora musikal efter succén med Godspell.

Att trotsa kylan och snön var väl värt det för att få njuta av detta fantastiska partitur. Denna uppsättning av Pippin är ytterligare en succéflytt från The Hope Mill Theatre i Manchester, som snabbt håller på att bli ett av våra mest uppskattade teaterhus för musikalproduktion.

Maeve Blacks scenografi ger den stora scenen på Southwark Playhouse en härlig brittisk pir-känsla – lite sliten och väderbiten, bebodd av den ledande skådespelaren (The Leading Player) och hennes trupp som återvänder för att berätta historien om Pippin. Det är en historia de har berättat många gånger förr, och den dominerande rollfiguren ser till att allt framförs exakt rätt, vilket är där det roliga börjar.

Jonathan Carlton som Pippin. Foto: Pamela Raith Photography

Genevieve Nicoles Leading Player är snudd på perfekt. Hon är vokalt dynamisk och ständigt redo att sno åt sig strålkastarljuset från varje skådespelare som vågar sväva ut. Det är först nyligen i produktionens historia som denna roll har spelats av en kvinna, men baserat på Nicoles prestation i kväll skulle man kunna tro att det alltid varit så. Dynamiken fungerar felfritt i kontrast till Jonathan Carltons enastående Pippin. Han sjunger fantastiskt och har en oklanderlig komisk tajming – Carlton är definitivt en stjärna på uppgång. Att se Nicole och Carlton tillsammans är en ren fröjd.

Jonathan Carlton (Pippin), Bradley Judge (Lewis) och Mairi Barclay (Fastrada) i Pippin. Foto: Pamela Raith Photography Mairi Barclay spelar både Fastrada och Berthe – ett prov på genialisk rollbesättning och en makalös prestation. Som Berthe – Pippins farmor – levererar hon en showstoppande version av Just No Time At All som blev en av kvällens absoluta höjdpunkter. Som Fastrada, Pippins manipulativa styvmor och Lewis mor, lyckas hon vrida varenda gnutta komik ur Roger O Hirsons manus. Bradley Judge ger Lewis massor av humor som Fastradas fåfänga, tomma och visigot-slaktande son. En karaktär vars högmod endast matchas av hans likgiltighet inför omgivningens fjäsk. Att se både modern och Pippin svärma över Lewis nya rustning, komplett med bröstmuskler och åttapack... ja, det måste helt enkelt upplevas!

Mairi Barclay (Bertha) och ensemblen i Pippin. Foto: Pamela Raith Photography

En viktig del av Pippins resa är relationen till Charles (Karl den store), spelad av Rhidian Marc. Marc bidrar med en strålande röst och en dundrande walesisk karaktär som sätter tonen för pjäsens komik från första stund.

Tessa Kadler spelar Catherine, en enkel mor, änka och motståndare till The Leading Player. Tillsammans med sin son Theo (Scott Hayward) står de för några av de roligaste stunderna i andra akten.

Tessa Kadler (Catherine) och Jonathan Carlton (Pippin). Foto: Pamela Raith Photography

Koreografen William Whelton har behållit element från Fosses originalkoreografi. Den levereras inte med originalets laserprecision, men det är inte nödvändigtvis något negativt då hans vision låter ensemblen växla mellan olika stilar – och vid ett tillfälle till och med hylla två brittiska mästare i isdans. Koreografin är otroligt flödande och framförs med stor elegans av denna begåvade ensemble.

O'Boyles uppsättning är tät, tempofylld och genomgående underhållande. Det här är ingen slavisk kopia utan en underbart fräsch tolkning av en musikalklassiker. Regrin fungerar utmärkt, produktionen rör sig sömlöst mellan scenerna och är så sammanhängande som man någonsin kan önska.

Zach Flis och hans band håller tempot uppe och levererar Andy Collyers arrangemang som en stabil grund för ensemblen att utforska Schwartz fantastiska musik på. Katy Lipson, Joseph Houston, William Whelton och Guy James förtjänar alla gratulationer för ännu en briljant produktion.

Det finns så mycket att njuta av här att det kanske inte räcker att se Pippin bara en gång. Jag ser definitivt fram emot mitt nästa besök.

Spelas till den 24 mars

BOKA BILJETTER TILL PIPPIN NU