RECENSION: Rent, New Victoria Theatre Woking ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Rent. Foto: Matt Crockett Rent

New Victoria Theatre Woking (UK Tour)

7 mars 2017

5 stjärnor

Information om UK-turnén

Det är svårt att tro att Jonathan Larsons banbrytande musikal Rent har funnits hos oss i 20 år nu! När man sitter i publiken på New Victoria Theatre i Woking den här veckan är det fantastiskt att inse att en tredjedel av de som njuter av Jonathans moderna tolkning av La Bohème förmodligen inte ens var födda när denna berättelse om vänskap och kärlek först intog scenen.

Bruce Guthries nya iscensättning tar ikoniska ögonblick från originaluppsättningen och återskapar dem för en publik tjugo år senare, vilket ger föreställningen en bekant men ändå fräsch framtoning. Anna Fleischle har skapat en enorm lekplats i stålram för detta gäng bohemer att leva i. Neonskyltar, subtila antydningar av loftfönster i lagerlokaler och tornande strukturer dominerar produktionen, vilket tillåter Guthrie att fokusera handlingen med en otrolig skärpa som för de mest intima ögonblicken närmare publiken än någonsin tidigare.

Philippa Stefani som Mimi och Ross Hunter som Roger i Rent. Foto: Matt Crockett

Den kväll jag besökte föreställningen axlade Joshua Dever rollen som berättaren Mark Cohen. Som den ständiga observatören får man känslan av att Mark är en mild själ som sveps med av hur hans vänner påverkas av aids och den nästintill omöjliga uppgiften att leva dag för dag under den tiden. Det är en långsam plåga som växer inom honom för att slutligen explodera i duetten med Roger i andra akten – What You Own. Dever lyckades förena rockens intensitet med dramatisk nerv, ingen lätt uppgift i en föreställning fylld av häpnadsväckande sångprestationer.

Som rums- och själsfränden Roger var Ross Hunters röst helt makalös. Rå, kraftfull och plågad – man trodde verkligen på honom och kände starkt med Roger. Ryan O'Gormans Collins erbjöd publiken en stark och känslig tolkning av en gåtfull karaktär. Hans sexiga, maskulina stämma var en av höjdpunkterna i den här nya produktionen. Hans samspel med Layton Williams otroligt energiska Angel fick stora delar av publiken runt mig att brista ut i tårar under andra akten. Hur Williams lyckas behålla sin frenetiska energi som musikalhistoriens mest ikoniska dragqueen i modern tid är för mig en gåta.

Layton Williams som Angel och Ryan O'Gorman som Collins. Foto: Matt Crockett

Philippa Stefanis Mimi var superb, liksom samspelet mellan Lucie Jones som Maureen och Jenny O'Leary som Joanne. Maureen är en karaktär som lätt kan falla offer för överdriven komisk timing i Over The Moon, men Jones hade publiken i sin lilla hand. O'Leary, som hoppade in som understudy för kvällen, visade att hon är en artist att hålla ögonen på i framtiden. Take Me Or Leave Me har aldrig låtit så bra.

Denna produktion spelades nyligen på det intima The Other Palace, så det var intressant att besöka en av de större arenorna på turnén för att se hur uppsättningen fungerade för en fyra gånger så stor publik. Jag kan med glädje meddela att föreställningen framgångsrikt fyllde det stora auditoriet och förmedlade partiturets intensitet och skönhet till över tusen personer.

Layton Williams som Angel i Rent. Foto: Matt Crockett

Phil Cornwells lilla men dynamiska band var i toppform och i trygga händer med Mike Walkers ljuddesign, som lyckades balansera rockens dynamik med de intima texterna – aldrig en lätt uppgift.

Jonathan Larson ville inget hellre än att förändra musikalgenren på ett sätt som bättre speglade livet för människorna runt honom. Tjugo år senare är det säkert att säga att han lyckades och nu har blivit en självklar del av musikalhimlen. Hans arv, denna otroliga återberättelse av La Bohème, talar fortfarande till publik i alla åldrar. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig sett en publik reagera på en turnéföreställning på det sätt som de gjorde med Rent.

Viva La Vie Bohème!

LÄS MER OM RENTS UK-TURNÉ HÄR