RECENSION: Shook, Southwark Playhouse – Enastående ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Shook, en pjäs av Samuel Bailey som presenteras av Papatango på Southwark Playhouse.

Joshua Finan (Cain). Foto: The Other Richard Shook Southwark Playhouse Little,

1 november 2019

5 stjärnor

Boka nu Det har varit en händelserik vecka för premiärer och nya verk, med flera högklassiga uppsättningar.  Det är nästan som om teatern skapar en motvikt till förfallet i det offentliga livet genom att leverera konst av helt enastående kvalitet.  Här på Newington Causeway i södra London, där pjäsen inleder en prestigefylld nationell turné med producenten Chris Foxons kompani Papatango (turnén fortsätter till Hope Street Theatre i Liverpool, Theatr Clwyd i Mold, Stephen Joseph i Scarborough och Marlowe i Canterbury – även om jag inte vore förvånad om fler scener tillkommer till denna sannolika succé), har ännu en briljant pärla lagts fram för vår beskådan, njutning och eftertanke.

Andrea Hall (Grace) och Ivan Oyik (Riyad) Foto: The Other Richard

Dramatikern Samuel Bailey är ett nytt namn på scenen.  Ursprungligen från West Midlands har han utvecklat verk med Bristol Old Vic, Tobacco Factory Theatres och Theatre West, innan han flyttade till London och blev en del av Old Vic 12 och Orange Tree Writers' Collective.  'Shook', som till en början fick stöd genom ett MGCfutures-stipendium, är hans första helaftonspjäs (90 minuter, ingen paus), och det är en av de mest förkrossande skickliga och kraftfulla debuter jag någonsin sett.  Den här mannen är en gigant.  När vi igår nådde slutet av hans extraordinärt förtätade och begåvade studie av tre unga män på en ungdomsanstalt, tycktes hela publiken i den intima lokalen med drygt 120 platser vara rörande överens: vi hade precis bevittnat en av de viktigaste teaterdebuterna under det senaste decenniet.

Josef Davies (Jonjo) och Ivan Oyik (Riyad) Foto: The Other Richard

Baileys gåva – och den är stor – är hans förmåga att ta vardagliga människor och låta dem representera stora idéer och extremt starka känslor, allt med största finess och skicklighet, utan att vi ens märker det hantverk som ligger bakom effekterna.  I denna till synes enkla och nästan händelselösa produktion av regissören George Turvey dras vi omedvetet djupare och djupare in i de tre unga männens liv, nästan utan att märka när vi börjar bry oss om deras öden på djupet.  I Jasmine Swans avskalade, klassiskt naturalistiska scenografi (som även sträcker sig in i minsta detalj i kostymerna) möts vi av ett konventionellt och föga överraskande ”rum” där berättelsen utspelar sig.  Det är obarmhärtigt ljussatt av Johanna Town och ackompanjeras av Richard Hammartons råa musik- och ljuddesign.  Bailey skapar ändå rymd i denna värld genom att då och då lätta på gasen och markera tidens gång med sex avbrott – noterade på klassrummets whiteboard – som låter omvärlden utanför tvinga sig på våra tre (anti-)hjältars liv.

Joshua Finan (Cain) och Ivan Oyik (Riyad). Foto: The Other Richard

Förebilden är givetvis Jean Genets 'Haute surveillance' ('Andarnas natt') – fängelsedramernas 'ne plus ultra', där tre fångars eviga poserande och manövrerande blir till en mytisk undersökning av det mänskliga tillståndet.  Här kompliceras dansen av en kvinnlig närvaro i deras mitt, passande nog kallad Grace (Nåd).  Hennes uppgift, som fungerar nästan som ett gudomligt ingripande i deras liv, är att hålla en kurs i föräldraskap: alla tre är, eller ska snart bli, fäder.  Deras barn befinner sig dock långt borta, separerade från dem av det brittiska straffsystemets skoningslösa regler – männen visar aldrig ens ett fotografi av sina barn – men de får använda plastdockor för att öva på grundläggande omvårdnad. Den sorgliga otillräckligheten i dessa ”leksaker” som substitut för det verkliga blir den fysiska gestaltningen av denna hjärtskärande historia.  Andrea Hall är perfekt som den välmenande men oundvikligen distanserade läraren, som tyst kämpar för att föra in mänsklighet i anstaltens metallgrå interiör, smärtsamt medveten om hopplösheten i sin uppgift.  Storbritannien har en av de högsta siffrorna för både fängslande och återfall i brott i den utvecklade världen.  Inget att vara stolt över, och definitivt inget vi kan skylla på Bryssel.

Joshua Finan (Cain). Foto: The Other Richard

Men det är trion av inlåsta ungdomar som verkligen fångar vårt intresse.  Baileys absoluta tonträff i dialogen och hans mästerliga behärskning av tempo, struktur och tonartsskiften gör att han kan ge dessa tre rollfigurer den sorts fylliga gestaltning som vi förknippar med betydligt mer erfarna författare.  Josh Finan är den högljudda virvelvinden Cain, vars våldsamma och koreografiska energi är pjäsens främsta drivkraft.  Hans tilltänkta offer, Josef Davies förlamande introverte och trasige Jonjo, är den som förändras mest framför våra ögon; han växer i självförtroende och slappnar av när han gradvis avslöjar de fasansfulla händelser som lett honom till cellen.  Men herre på täppan är Ivan Oyiks vresige och gatusmarta Riyad: han är också den fasta punkt som pjäsens humor och rappa jargong kretsar kring.

Till syvende och sist, trots att de aldrig någonsin ber om någonting, lyckas dessa tre med sina trasiga och farliga liv helt vinna publikens hjärtan.  Och när vi ger dem den omtanken och det engagemanget, undrar man varför vårt samhälle tycks så oförmöget att nå dem på ett kärleksfullt och omhändertagande sätt.  Det är en tankeställare att ta med sig från teatern, och – vem vet – det kanske kan göra nytta.  I sina tackord i det publicerade manuset lämnar Bailey sista ordet till ”grabbarna där hemma, som tycker teater är skit, men som i någon form finns i varje pjäs jag någonsin skrivit”.  Det här är för dem, för de är vi.

SHOOK – TURNÉDATUM