RECENSION: Surfacing, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Tom Powells Surfacing på Mercury Theatre i Colchester.

Surfacing Mercury Theatre, Colchester.

4 maj 2024

3 stjärnor

Genom att använda teknologi för att symbolisera psykisk hälsa och neurodiversitet, utforskar Tom Powells pjäs den spiralformade kris som NHS-terapeuten Luc drabbas av när hon möter ”klienten” Owen, vars situation speglar hennes egen. Hennes inre tankar projiceras på en skärm, och ljudspåret illustrerar den enorma klyftan mellan hennes mindfulness-mantran och den uppsjö av känslor hon faktiskt genomlever. Båda har förlorat ett syskon i drunkningsolyckor, och den enda vägen framåt är att återvända till platsen där det skedde. I ett verk som är så beroende av teknik är det oundvikligt att effekten förtas något när tekniken sviker, och föreställningen tvingades till ett längre avbrott. Men även bortsett från detta känns pjäsen något överskriven; den skulle må bra av en stramare redigering för att bli mer slagkraftig.

Skådespelarinsatserna är starka, och vid flera tillfällen kände jag att de bar pjäsen på egen hand. Tydligheten i berättandet lyser igenom tack vare Sarah Livingstone, som på ett övertygade sätt tar oss med på Lucs slingrande och ångestfyllda resa. Jerome Yates imponerar också som Owen och i en rad andra roller. Bland dessa finns en laboratoriemus som Luc tvingades nästan dränka och sedan rädda i ett medicinskt experiment; ett grepp som är roligt en gång men som sedan överutnyttjas. Pjäsen gör vassa poänger om vårdköer och behovet av att prata med en människa istället för att bara bocka i rutor och navigera i automatiska menyer, men när Lucs chef spelas av Yates först som en robotliknande chef och sedan i en teknologisk dialog som ren bot, blir poängen väl repetitiv. Jag undrar om inte en enda scen hade varit mer effektiv. Skådespelarna bär sensorer som interagerar med tekniken, men den verkliga styrkan ligger i Powells manus och dess mycket fina dialog.

Tekniken må vara nyskapande, men scenografin är basal, möjligen på grund av att föreställningen är på turné. Ändå finns det en påtaglig hemmagjord känsla över produktionen som gör att publiken aldrig blir helt uppslukad. Insatserna känns aldrig riktigt ödesdigra; trots att karaktärerna balanserar på randen till katastrof tvivlar man aldrig på att de kommer att klara sig. Med det sagt finns det mycket att beundra i både manus och skådespeleri, och pjäsen är mycket lärorik.