RECENSION: The Jury, Upstairs At The Gatehouse London ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar den nya musikalen The Jury av Amy Fletcher, Ashley Walsh och T Michael West som just nu spelas på Upstairs At The Gatehouse i London.

The Jury

Upstairs at the Gatehouse, Highgate

6 februari 2020

4 stjärnor

Boka biljetter

En av de mest produktiva och fascinerande kompositörerna inom musikalteater i landet just nu är Ashley Walsh. Under en hittills kort karriär har han hunnit med ett dussin uppsättningar och lanserar inte mindre än fem nya titlar bara i London i år. Han är utan tvekan ett av de hetaste namnen att hålla ögonen på. I samarbete med en bred grupp kreatörer skriver han här musik och text tillsammans med medförfattaren Amy Fletcher, med ytterligare textbidrag från T Michael West. För två år sedan hade urversionen av denna skildring av en jurys interna överläggningar i ett tillsynes självklart mordfall premiär i Runcorn. Nu har en kraftigt omarbetad version landat i London i en uppsättning regisserad av löftet Joseph Meighan, producerad av de unga och dynamiska producenterna Jess Ramsey och Anton Benson. Kate och John Plews är med rätta stolta över att ha dem på repertoaren under två veckor på sin teater, som blivit en plats där man ständigt upptäcker nytänkande kreativitet. Om du vill uppleva ett viktigt steg i karriären för denna märkvärdiga kompositör och hans skickliga ensemble, så är detta en föreställning du inte bör missa.

Inledningen lyfter fram livfulla färger och rytmer från Walshs rastlösa musikaliska fantasi, vilket ger en överraskande energi åt den i övrigt statiska dramatiska situationen. Även om expositionen är tydlig – med den mängden repetitioner vore allt annat märkligt – finns en känsla av att öppningen ännu inte helt lyckas formulera vad föreställningen faktiskt "handlar om". Det tycks saknas något som drar in publiken i berättelsens kärna. Allt detta ändras dock när Kaidyn Hinds, i rollen som jurymedlemmen Harry, bryter mot de etablerade samtalsmönstren och med ett kraftfullt musikalnummer får hela showen att hamna i skarpt fokus. Från det ögonblicket väntar en hisnande resa. Efter pausen tar den helt omarbetade andra akten oss till en helt annan och mer fulländad nivå. Med perfekt genomförda övergångar blir detta en musikal där man vill luta sig framåt och lyssna intensivt; det fanns inga inlagda pauser för applåder under den föreställning jag såg. Handlingen flyter sömlöst in i musiken och tillbaka igen med en imponerande kontroll över formen. Harold Prince sa en gång att "musikalteater handlar helt om övergångarna", och han hade varit förtjust över att se ett sådant artisteri och skicklighet här.

En jury väljs slumpmässigt ut bland medborgarna, vilket ger upphovsmännen chansen att granska samhället från ett dussin olika vinklar. Eftersom historien utspelar sig i dagens värld är det precis vad vi får: mordåtalet väcker först procedurfrågor och sedan mer djupgående utmaningar för deras förståelse och empati. Den frustrerande kampen för att nå enighet gör att varje karaktär tvingas öppna sig och avslöja något viktigt för de andra – eller för sig själva. Manuset blir stadigt bättre på detta allt eftersom, och det är möjligt att ytterligare omarbetningar väntar. Det enda sättet att lära sig en så komplex konstform som musikalteater är genom den mödosamma men spännande processen att faktiskt sätta upp produktioner och dra lärdom av dem. Såvitt jag kan se lär sig Walsh dessa läxor snabbare än någon annan just nu.

Teatern är också känd för att introducera nya artister för publiken, och den här starka ensemblen gör ingen besviken. Rollerna är främst besatta av nykomlingar i branschen, och bland Walshs mest sublima stycken finns sånger skrivna för Laura Meatons djupt kristna Hannah och Laura Coards kompetenta ordförande Sarah. Den vackra sången kommer att dröja sig kvar i minnet långt efteråt. Vi får även vältecknade porträtt av Tom Blackmores Andy i reflexväst, Bethany Graces komiskt narcissistiska Debbie och Charlie Culkins välbalanserade Louise. Tonläget blir mörkare kring David Gibbons aggressivt defensiva Darren och Janice Fryetts äldre och klokare Carol. Som den äldsta av dem alla överraskar Elizabeth Brooks med sin karaktär Almas resa, där hon plötsligt återfinner en livsgnista. Faktum är att erfarenheten förändrar dem alla, från Huon Mackleys initialt distanserade Simon till Katherine Victorias ytliga Jodie eller Ashley Balls tillsynes vänlige Tom. Alla möter något som vänder upp och ner på deras tillvaro och måste sedan se om de kan resa sig och gå vidare. Som helhet utgör de en magnifik kör som frossar i Walshs hisnande harmonier, ackompanjerade av kompositören själv vid flygeln. Ljuddesignen av James Radcliff och Ryan Woolards klipska ljussättning – håll utkik efter de sporadiska inhoppen från de osynliga rättstjänsterna – ramar in det hela snyggt.

Genom att fokusera på att få sina verk uppförda har Walsh haft fler chanser än någon annan i sin generation att finslipa sitt hantverk i praktiken. Resultatet av detta hårda arbete börjar nu synas: den här föreställningen kan vara en vändpunkt där teknisk skicklighet och kreativ potential smälter samman till riktigt stor musikalteater. De som lyckas se denna uppsättning är lyckligt lottade. Alla andra bör hålla ögonen öppna efter hans kommande produktioner och boka så snart de kan.

Foton: Julian Bruton

Spelas till den 16 februari 2020 – Upstairs at the Gatehouse BOKA BILJETTER TILL THE JURY