RECENSION: The Litterati, The Vaults ✭✭✭

Roseanna Brear (Reeda), Mitchell Fisher (Sunny), Sarel Rose (Dux), Eleanor Crosswell (Millie) och Andy Umerah (Twix) i The Litterati The Litterati

The Vaults

26 januari 2017

När jag köar för att komma in på Cavern Theatre i 'The Vaults' – en härligt ruffig multikulturell lokal inbäddad i underjorden vid Waterloos graffitimålade Leake Street – slås jag av den enorma potential som finns inom fringeteatern. Alla verkar ha det fantastiskt; par och grupper rör sig glatt genom festivalområdet mellan komedi, kabaré och pjäser med en otrolig bredd. Det är inkluderande och uppslukande, och evenemang som detta får mig verkligen att känna mig lyckligt lottad som bor i London.

The Litterati använder den här miljön på ett mycket effektivt sätt och skildrar gruppen med samma namns underjordiska hem i all sin oromantiska misär, prytt med trasiga sängar och ruttna madrasser. Pjäsen kretsar kring Millie (Eleanor Crosswell), en entusiastisk och naiv aspirerande journalist som är eld och lågor över möjligheten att dokumentera "The Litterati" och publicera sitt reportage i VICE. Som en tynande subkultur, som en gång hängav sig åt filosoferande och uppror, möter de henne med fientlighet och misstänksamhet. Med hjälp av Twix (Andy Umerah), gruppens mest sympatiska medlem, får Millie tillträde till deras värld och upptäcker att livet som utstött inte är så lockande som det kan verka.

Precis som den grekiska skulptören i Pulps låt ”Common People”, dras Millie till idén om att vara en outsider, men kan inte förstå hur det känns att leva ett liv utan mening eller kontroll. Detta dissekeras mästerligt av gruppen, inte minst av den skräckinjagande ledaren Dux (den utmärkta Sarel Rose), som ständigt påminner Millie om att hon inte är på något "sommarläger" och levererar en fenomenal monolog om att skapa "utrymme" för sig själv i en likgiltig värld.

Eleanor Crosswell och Sarel Rose i The Litterati

Glimtar av Millies hemliv med flickvännen Hattie (Gabrielle Nellis-Pain), kopplat till avslöjanden om hennes välbärgade och skyddade uppväxt, vittnar om ett stöd och en trygghet som Litterati-gänget saknar. Men tack vare Crosswells engagerande rollprestation förstår vi varför gruppen är så lockande för Millie. Hon förmedlar den desperation och ensamhet som döljer sig bakom den glada ytan; en sökande millennial som kämpar mot en osäker global och personlig framtid.

Ur det perspektivet erbjuder pjäsen en värdefull insikt genom att kontextualisera hennes svårigheter via dokumentationen av hennes subjekts osmakliga historier. Från Twix grafiska beskrivning av de händelser som ledde till gruppens exil, till Reedas (Roseanna Brear) gripande skildring av livet på gatan, tvingar pjäsen oss att reflektera över hur vi får kraft genom oss själva och andra, på gott och ont.

Andy Umerah och Eleanor Crosswell i The Litterati

Trots sin starka ensemble och skarpa dialog känns pjäsen dessvärre något ofullständig. Med en speltid på bara en timme och en rad komplexa teman blir den alltför beroende av att förklara snarare än att visa publiken de viktigaste utvecklingsskedena. Problematiskt nog begränsas gruppens anarkistiska, filosofiska och litterära ambitioner till stor del till anekdoter i Millies artikel, vilket gör att deras vänskapsband framstår som svagare för oss i publiken. Även om det väcker intressanta frågor om huruvida gruppen bara blir legitim genom historieskrivning, ger det också skeendet en märkligt solipsistisk ton, som om de upphör att existera så fort Millie inte är där.

Gabrielle Nellis-Pain och Eleanor Crosswell i The Litterati

Vidare spelas Millies relation med Hattie, trots rörande scener mellan Crosswell och Nellis-Pain, i ett sådant tempo att det ibland gränsar till melodrama. I synnerhet ett småaktigt gräl om ett exemplar av Foucault, utlånat av en i gruppen, tyder på djupare problem än vad som tidigare antytts. De romantiska bekymmer som följer är knutna till en föga övertygande kärlekstriangel, som i sin tur blir central för ett i övrigt skarpsynt slut.

The Litterati är en fascinerande dekonstruktion av livet i samhällets utkant, sett genom en skyddad protagonists ögon. Pjäsen lider emellanåt av melodramatiska drag och en tendens att förklara snarare än gestalta centrala delar av berättelsen. Detta kompenseras dock av den i övrigt insiktsfulla dialogen och de starka skådespelarinsatserna. Den är absolut värd ett besök.

Foton: Nick Rutter

LÄS MER OM VAULTS FESTIVAL