RECENSION: The Little Big Things, @SohoPlace ✭✭✭✭✭

Tim Hochastrasser recenserar den nya brittiska musikalen The Little Big Things, som just nu spelas på @SohoPlace.

Foto: Pamela Raith The Little Big Things

@sohoplace

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Denna nya brittiska musikal anländer med höga förväntningar som infrias med besked. På premiärkvällen fick den en av de största ovationerna jag hört i en teater på många år, och den är väl värd det. För att en musikal ska fungera på den här nivån krävs det – precis som i opera – att många rörliga delar synkroniseras perfekt. Här har vi ett suveränt manus, välskriven musik, rappa texter, fantastisk scenografi och alla tekniska resurser som @sohoplace erbjuder – inte minst faciliteter bakom kulisserna som är helt anpassade för att skådespelare med funktionsnedsättning ska kunna uppträda på lika villkor, vilket är en central del av själva produktionen.

Foto: Pamela Raith

Pjäsen baseras på Henry Frasers memoarer och livserfarenheter. Henry blev som 17-åring förlamad från axlarna och neråt efter en olycka under en semester i Portugal. Han fick se en lovande rugbyframtid ryckas ifrån sig och tvingades bygga upp sitt liv på nytt med hjälp av sina hängivna föräldrar, bröder och sitt medicinska team. Han lyckades slutligen skola om sig till konstnär genom att måla med munnen och blev dessutom en bästsäljande författare.

Foto: Pamela Raith

Som huvudpersonen själv säger i början av pjäsen, ser detta vid första anblick inte ut som ett särskilt lovande ämne för en musikal. Men produktionen trotsar fördomarna på två plan. För det första bevisar den sitt eget budskap genom att visa upp skickligheten hos skådespelare med funktionsnedsättning på ett enastående sätt. För det andra undviker den de uppenbara klichéerna kring vad produktionsteamet kallar ”inspirationsporr”. Det här är absolut inte en berättelse om hur ”en tapper funktionsnedsatt person får icke-funktionsnedsatta att må bättre över världen”. Joe Whites utmärkta manus är ofta ganska tufft mot alla inblandade – visst hyllas modet, men det ges också utrymme för stunder av mörk förtvivlan och påfrestningarna på familjemedlemmarna tydliggörs. Framför allt är självmedveten fromhet och dysterhet som bortblåst till förmån för humor och glädje som involverar hela ensemblen, ofta med en ganska mörk medicinsk galghumor i stil med Adam Kay.

Foto: Pamela Raith

En nyckel till detta är att huvudrollen spelas av två skådespelare, vilket gör att vi kan se Henry både före och efter olyckan. Det möjliggör en avgörande inre dialog som måste ske innan Henry kan släppa taget om den person han en gång var. Det finns ett underbart naturligt samspel mellan Jonny Amies och Ed Larkin, och några av de mest hisnande ögonblicken i föreställningen involverar deras ömsesidiga sanningar förkroppsligade i anmärkningsvärda, ibland luftburna, specialeffekter.

Foto: Pamela Raith

Det finns inga svaga länkar i den skickliga ensemblen som verkligen har gått in i denna föreställning med kropp och själ. Det känns nästan orättvist att bara nämna några få, men varje recension måste lyfta de magnifika insatserna från Linzi Hateley, Malinda Parris och Amy Trigg i tre nyckelroller. Som Henrys mamma Fran utstrålar Hateley en målmedvetenhet att aldrig ge upp. Hon bär den känslomässiga tyngden i många av de tidiga scenerna, och det är hennes nära sammanbrott i de senare skedena som fullt ut avslöjar vad familjen gått igenom. Parris spelar den raka kirurgen Dr Graham och visar prov på sällsynt röststyrka i en serie fartfyllda nummer, ”Work of Heart” och ”Uma Vida”, som ger en känslomässig kontrast till det huvudsakliga dramat. Amy Trigg är en virvelvind av tajming och energi i sin rullstol; hennes porträtt av en fysioterapeut som kör med ”tuff kärlek” bjuder på några av kvällens mest hjärtvärmande och genuint roliga stunder.

Foto: Pamela Raith

All musik är kanske inte minnesvärd i sig, men alla nummer för handlingen framåt eller ger extra djup åt karaktärerna och händelserna. Kompositören Nick Butcher och textförfattaren Tim Ling bjuder på nio sånger i varje akt. De bästa är de som börjar i realismen och sedan utvecklas till storslagna fantasier, eller de som gräver djupt i känslorna hos karaktären i fokus. De rör sig över ett brett spektrum av musikgenrer, och regissören Luke Sheppard med team matchar detta med fängslande specialeffekter, samtidigt som de klokt nog sparar på krutet till slutscenerna.

Foto: Pamela Raith

Eftersom konsten och måleriet spelat en så viktig roll i Henrys liv och återhämtning är det helt rätt att det visuella är centralt för föreställningens framgång. Scenen i sig är relativt avskalad, med plats för möbler i hem- och sjukhusmiljöer, samt en central rektangel som höjs upp till en separat plattform. Men på denna yta projiceras en serie videor av Luke Halls som skapar mättade färgexplosioner som passar dramats stämning. Det är som om man plötsligt hamnar inuti en duk av Rothko eller Hodgkin och får känna passionen och kraften i ren färg genom Henrys ögon. Dessa tablåer förbereder publiken på ett magiskt ögonblick när alla Henrys målningar sänks ner från scentaket som en symbol för hans pånyttfödelse.

Jag hoppas att detta ger en känsla av hur noggrant varje aspekt av produktionen har länkats samman med den psykologiska resa som beskrivs i memoarerna. Mot slutet förstår man verkligen hur Henry kan värdesätta sitt nya liv oberoende av det han tvingades lämna bakom sig, och hur lärdomen att uppskatta de ”små tingen” genom en konstnärs blick visar sig vara den allra största läxan.

Genom att vara trogen andan i en märkvärdig bok och ett märkvärdigt liv, utan att välja de mest uppenbara känslomässiga genvägarna, lyckas denna musikal vara en glädjefylld upplevelse och en tankeväckande och upplyftande kommentar om vad en funktionsnedsättning kan möjliggöra, lika mycket som vad den tar ifrån en.

BOKA BILJETTER TILL THE LITTLE BIG THINGS