RECENSION: The Philanthropist, Trafalgar Studios ✭✭

Tom Rosenthal, Matt Berry och Charlotte Richie i The Philanthropist. Foto: Manuel Harlan The Philanthropist

Trafalgar Studios

20 april 2017

2 stjärnor

Boka nu

Christopher Hamptons The Philanthropist är en pjäs som rönte stora framgångar på 1960-talet och som till och med belönades med tre Tony-nomineringar. Det är dock svårt att se någon stjärnglans i denna visserligen roliga men ack så lättviktiga version, trots en ung och stjärnspäckad ensemble.

Pjäsen är en parafras på Molières Misantropen och utspelar sig i en engelsk sällskapsrumsmiljö under ett dygn i några Oxford-studenters liv. Den genomgode men ryggradslöse Philip är för svag för att motstå charmen hos en middagsgäst, medan hans fästmö Celia på liknande sätt svävar ut med den excentriske författaren Braham.  Paret inser snabbt sin oförenlighet och hur Philips överdrivna välvilja orsakar mer smärta än tröst.

Matt Berry och Simon Bird. Foto: Manuel Harlan

Även om pjäsen drar nytta av en ytterst begåvad inledning och ett starkt slut, är det som sker däremellan ungefär lika svagt och substanslöst som Philip själv. Trots att Hampton ger sina studenter några lyriska och eftertänksamma dialoger, blir det sällan fängslande dramatik.

Hade detta utspelat sig på en fest hade man bett om ursäkt och gått till ett annat rum. Att sitta igenom föreställningen känns ofta som en börda; den andra akten tar en evighet för att säga väldigt lite, medan Philip och Celia ägnar sig åt tröttsam självanalys i ändlösa monologer.

Pjäsen fungerar betydligt bättre i sina komiska stunder; de flesta i ensemblen har en bakgrund inom komedi och det bjuds på korta salvor av Wilde-doftande kvickhet som är mycket underhållande. Dock är karaktärerna inte tillräckligt välutvecklade och skådespelet saknar de nyanser som krävs för att bygga upp till pjäsens känslomässiga klimax.

Charlotte Ritchie och Simon Bird. Foto: Manuel Harlan

Den mest balanserade insatsen står Tom Rosenthal för i rollen som den lata föreläsaren Donald, medan Lily Cole imponerar i rollen som Araminta.

Med dessa undantag är pjäsen ofta rolig men sällan berörande; en saknad ingrediens som hindrar uppsättningen från att nå samma höjder som tidigare versioner.

Simon Birds Philip är sympatisk, men det är svårt att se var Philip slutar och Will McKenzie börjar; en älskvärd tölp fungerar här mer som en punchline än som en mångbottnad människa.

En kombination av tveksam rollsättning och oinspirerad regi av Simon Callow leder till en i slutändan besviken kväll; den största filantropiska gärningen vore att skrota allt och börja om från början.

BOKA BILJETTER TILL THE PHILANTHROPIST