RECENSION: Tick, Tick... BOOM!, Bridge House Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Jonathan Larsons musikal Tick, Tick...BOOM! som nu spelas på Bridge House Theatre SE20.

Foto: Jamie Scott-Smith Tick, Tick... BOOM!

Bridge House Theatre

7 oktober 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

När denna fascinerande, lilla Fringe-teater slog upp portarna för några år sedan, styrde jag genast kosan dit. Jag blev förtjust över den konstnärliga ledaren Guy Retallacks och producenten Rob Harris förmåga att skapa högklassig charm på en scen inte större än ett vykort. De har en fingertoppskänsla för att välja föreställningar som passar rummet och rollsätta dem med de främsta talangerna. Sedan dess har teatern blivit en kulturell juvel i Penge och ett dragplåster för företagsamma teaterbesökare utifrån: bara 20 minuter med tåg från Victoria gör det till en attraktiv destination för hela sydöstra London och omnejd. Själv reste jag in från Tunbridge Wells och nådde lokalen på 50 minuter – och med ett resekort kostade resan tur och retur bara 8 pund. Det visade sig vara värt varenda minut och varenda öre.

Foto: Jamie Scott-Smith

Detta verk, ett av endast två fullbordade verk av den tragiskt kortlivade Jonathan Larson, är ett typiskt tidigt arbete: tre unga vänner (två killar och en tjej) njuter av varandras sällskap i New York, och en av dem råkar skriva musikaler och – jovisst – sätter upp en föreställning i 1990-talets motsvarighet till en lada. Och showen visar sig vara.... ja, jag vill inte avslöja för mycket, men vi befinner oss trots allt i musikalkomedins värld. Nog sagt om det. Även om föreställningen har en enkel berättarmässig röd tråd, fungerar den som allra bäst när den skildrar den sammansvetsade trion. Alex Lodge dominerar scenen som den karismatiske Jon (Larsons eget alter ego) med kärleksfullt stöd från vännerna Susan (Georgie Ashford) och Michael (James Hume), som också gör skickliga inhopp i birollerna som Jons agent, Jons pappa och så vidare. Föreställningen klockar in på drygt en timme utan paus, och landar helt rätt – varken för kort eller för lång. Den känns lika mycket som en revy som ett drama: här finns gott om skratt, men också oväntat seriösa stunder.

Foto: Jamie Scott-Smith

Musiken är dock verkets stora stolthet, och med stöd av Jamie Ross på keyboard och gitarr bakom scenen låter det mycket, mycket större än vad det faktiskt är. Nummer som 'Green, Green Dress', 'Johnny Can't Decide', 'Real Life', 'Sugar' och den gripande balladen 'Come To Your Senses' sätter sig direkt. Det finns till och med plats för en lågmäld men tekniskt briljant Sondheim-parodi, 'Sunday (Brunch)', samt den innerliga längtan i 'Why', som Lodge framför själv vid en keyboard på scenen. Och mer därtill. Lokalens intensiva intimitet gör att man sugs in totalt i varje nummer, och artisternas enorma detaljrikedom och engagemang gör att varje ögonblick känns äkta och upplevt.

Foto: Jamie Scott-Smith

Richard Williamson står för en snygg ljussättning och Natalie Johnson för en sparsmakad men effektiv scenografi. Phil Lee ansvarar för ljudet, men rösterna är nästan uteslutande omaskade. Paul Harris har skapat rörelseschemat, även om man gärna hade sett mer av den varan. Retallacks regi fokuserar konsekvent på att lyfta fram den mänskliga verkligheten hos karaktärerna; han kombinerar detta med en säker och intelligent användning av rummet för att förstärka dramatikens slagkraft. Det är en riktig pärla!