Här är vinnarna i The Stage Debut Awards 2019

The Stage Debut Awards gick av stapeln igår kväll på The Brewery i London, där allmänheten röstade fram Jac Yarrow som vinnare av Joe Allen West End Debut Award för hans insats i Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat.

Jac Yarrow vid The Stage Debut Awards 2019. Foto: Alex Brenner

Det finns mängder av priser i underhållningsbranschen att välja mellan, och de flesta tycks hopas i början av året.  Därför kändes det uppfriskande att stöta på den här galan – i sammanhanget en nykomling som bara funnits i tre säsonger – som spänner över året från 1 augusti till 31 juli och fokuserar på den ibland utmanande processen att etablera nya talanger.  Igår kväll, i de renoverade 1700-talslokalerna i Whitbreads gamla brygghus vid Londons Barbican, var gräddan av brittisk teater på plats för att hylla branschens nya ansikten och applådera deras framgångar.

Och vilken fantastisk bredd på verk – och personliga resor – som visades upp.  Det var nästan som om juryn ansträngt sig till det yttersta för att representera mänsklighetens alla facetter bland de nominerade och prisutdelarna.  Samtidigt, när man ser till deras faktiska arbete, är det omöjligt att förneka att dessa personer representerar det främsta inom kreativitet på den brittiska scenen just nu.

Cush Jumbo höll i taktpinnen med en pigg och avslappnad ton.  Kvällens första vinnare, Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs, blev Lauren O'Leary från Irland. Hon inledde kvällen med den gripande berättelsen om hur hon reste till Wales för att provspela för 'The Awkward Years' på The Other Room i Cardiff.  Hon tog emot priset av Giles Terera, som också delade med sig av ett minne från när han utsattes för negativa fördomar vid ett provspel under sin utbildning. Men han lät det inte stoppa honom: han höll fast vid sin vision, fullföljde sin dröm och blev antagen.  Bästa manliga skådespelare i en pjäs blev Jamal Ajala, som använder teckenspråk, för 'Ear for Eye' på Royal Court i London. Han tog emot sitt pris av Rosalie Craig.  Royal Court kammade även hem priset för Bästa dramatiker genom Jasmine Lee-Jones för hennes briljanta och knivskarpa pjäs 'Seven Methods of Killing Kylie Jenner', som rör sig mellan den verkliga världen och Twittersfären.

För detta var verkligen kvällens kärna: att finna och uppmärksamma enastående ny kreativitet.  Att bara bli nominerad till ett sådant erkännande är trots allt en bedrift i sig.  Teaterscenen i Storbritannien har aldrig varit mer levande än idag, och mängden kvalitativt arbete som produceras är vördnadsbjudande.  Och ofta banbrytande.  Härnäst fick West End- och Broadway-stjärnan Michael Xavier äran att dela ut priset för Bästa kompositör eller textförfattare till den extraordinära kvartetten David Cumming, Felix Hagan, Natasha Hodgson och Zoe Roberts för deras anmärkningsvärt originella och högaktuella 'Operation Mincemeat', som spelades kort på New Diorama med musik som rör sig mellan allt från sjömansvisor till hiphop.

Det bjöds på många överraskningar under kvällens gång.  Men kanske var ingen mer förvånad än Adam Hugill, som knep segern som Bästa manliga skådespelare i en musikal.  Han har aldrig sett sig själv som sångare, än mindre musikalartist, men hans roll i Crucible Theatre i Sheffields drama om att växa upp i en ekonomiskt utsatt stadsdel, 'Standing at the Sky's Edge', har slungat honom rakt in i toppskiktet – samtidigt som han nu packar väskorna för Sydafrika för inspelningen av en ny Terry Pratchett-serie för TV.  Lika inspirerande var Danielle Fiamanya, nyligen utexaminerad från GSA, som vann Bästa kvinnliga skådespelare i en musikal för sin roll som Nettie i 'The Color Purple' på Curve i Leicester.

Ännu färskare på scenen är Jac Yarrow, som inte ens hunnit ta examen från Arts Educational Schools när han slog igenom med dunder och brak i West End i huvudrollen i 'Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat'. Detta gav honom utmärkelsen Joe Allen Best West End Debut, som delades ut av den rutinerade Janie Dee.  I ett samtal efteråt talade båda med stor generositet och eftertanke om den höga nivån på brittiska teaterskolor och den fantastiska kvaliteten hos de skådespelare som utexamineras därifrån.  (Och förresten, om ni missade succéperioden för 'Joseph' på Palladium ryktas det att den kan komma tillbaka, kanske ganska snart.)

Men det var omöjligt att missa kvällens andra röda tråd: hur den etablerade branschen räcker över stafettpinnen av erkännande och uppmuntran till de som är branschens framtida tillväxt.  Inför en sal fylld av representanter från de ledande produktionsbolagen och teaterhusen – både kommersiella och statsunderstödda – låg allt fokus på att bygga framtidens karriärer, med en känsla av inkludering och mångfald som inte alltid återspeglas i alla delar av dagens samhälle.  Vid det här evenemanget fick vi inte bara höra om behovet av att skapa en bredare gemenskap: vi såg det hända framför våra ögon.

Därför var National Theatres konstnärliga ledare Rufus Norris på plats för att räcka över priset för Bästa regissör till Atri Banerjee för hans livfulla uppsättning av familjedramat 'Hobson's Choice' från 1916 på Royal Exchange i Manchester.  Även klassisk teater måste spegla samtiden, och detta var ett lysande exempel på just det genom Tanika Guptas fängslande förflyttning av pjäsen till 1980-talets textilindustri i Lancashire.  Detsamma gällde regissören Lynette Linton och scenografen Frankie Bradshaws 'Sweat' på Donmar Warehouse, som flyttade till Gielgud i West End och skapade köer runt kvarteret genom att använda förfallet i det amerikanska "rostbältet" som en metafor för dagens Storbritannien.  För detta vann de Best Creative West End Debut, utdelat av en beundrande Mark Gatiss.

Vissa gör förstås sidosteg i karriären, och en sådan nykomling inom teatern var skaparen bakom den kaxiga designen för 'Antony and Cleopatra' på National Theatre och den totala kontrasten 'The Hunt' på Almeida.  Evie Gurney, som kommer från modevärlden, segrade mycket tack vare sin förmåga att "se", och låta oss se, kraften och den centrala rollen hos en av historiens mest kända ledare från Mellanöstern, här i en glamorös och modern look för Sophie Okonedo, samt för hennes förmåga att förankra sina karaktärer i vår egen tid.  Det priset delades ut av Jonathan Bailey, medan Brenda Edwards gratulerade Taya Tower som Child Performer of the Year i samma Almeida-uppsättning.

Jag har inte plats att nämna alla fantastiska nominerade som bidrog med ännu fler röster och personligheter till galan.  Vi fick ytterligare framträdanden av Rachel Tucker, som sjöng 'The Sky and Me' från 'Come From Away', och Amara Okereke, förra årets vinnare av Bästa kvinnliga musikalartist, som bjöd på 'Make Someone Happy' från Jule Stynes 'Do Re Mi'.  Vilket passande val.  Alla de vi hyllat här har gjort just det i en värld som verkligen behöver det.  Som Janie Dee sa: 'Oavsett vad du gör måste du verkligen se på världen omkring dig, acceptera den och tala till den på ett sätt som den förstår'.  Det är just därför vi behöver teater.

BESÖK THE STAGES WEBBPLATS