STOR INTERVJU: David Schaal och Vincent Regan om A Steady Rain

Efter en hyllad spelsperiod på East Riding Theatre i East Yorkshire är Keith Huffs kritikerrosade pjäs A Steady Rain redo att inta scenen på Arcola Theatre i London. Layla Haidrani har träffat huvudrollsinnehavarna David Schaal (The Office) och Vincent Regan (Troja) för att höra vad publiken kan förvänta sig av Londonpremiären. 

F: Vad lockade dig till A Steady Rain från början? VR: Jag letade efter en riktigt bra modern pjäs med en liten rollista, då vi inte hade råd med massor av skådespelare. Jag sprang på Steady Rain och gillade den så mycket att jag kände att jag ville göra rollen själv. Jag gör inte så mycket teater i vanliga fall – det har bara blivit ett par pjäser de senaste 15 åren. DS: Jag föll direkt för det fantastiska manuset. Det är sällan man läser en pjäs och känner att man absolut måste göra den, men så var det här. Det var precis den sortens drama jag älskar att se, som klassisk amerikansk film noir i stil med Seven eller tv-serien The Killing. Att få jobba med Vincent Regan var också ett dragplåster eftersom jag hört så mycket gott om honom genom åren. F: Vincent, du har precis avslutat på East Riding Theatre. Det måste ha varit en speciell upplevelse. VR: Det tog många år att få ordning på teatern. När jag flyttade till Beverley fanns det ingen teater i staden, och jag kände att det fanns ett sug om vi bara lyckades öppna en. Under lågkonjunkturen fick vi inget stöd, men rådet gav oss ett gammalt baptistkapell som vi älskar – det är en otroligt charmig plats med en unik atmosfär. När vi satte upp Steady Rain sålde vi slut i tre veckor. Vi hade 170–180 besökare per kväll, så det blev en riktig succé. F: Hur kommer föreställningen skilja sig på Arcola jämfört med ERT? VR: ERT är en mer traditionell tittskåpsscen, medan Arcola är mer av en "in-the-round"-upplevelse där man sitter runt scenen. Man är väldigt medveten om var publiken befinner sig. Vi håller på med en del subtila omsceneringar just nu. Man kan säga att det är en immersiv upplevelse. DS: Det är en av mina favoritteatrar; de satsar mycket på ny dramatik och har en stark koppling till lokalsamhället. Det finns en trogen publik som älskar den här stilen och ser Arcola som ett ställe där det alltid händer spännande saker, så jag tror det kommer gå jättebra här.

F: Vad är det för sorts publik som kommer? Tror du att det blir en stor skillnad mellan Yorkshire och London?  VR: Äldre i norr, yngre i London. Vi har förstås unga besökare i Yorkshire också! Men merparten där är äldre, medan London bjuder på en mycket yngre publik. Det som är spännande är att pjäsen är väldigt filmisk, nästan som att se en serie från HBO. Den passar definitivt en yngre publik, särskilt de som inte går på teater så ofta, eftersom den har ett så starkt narrativ. De kommer att ryckas med i storyn och förhoppningsvis vilja se mer teater. F: Pjäsen har gjort succé i USA. Varför tror ni att den intresserar en brittisk publik?  DR: Det finns definitivt en nyfikenhet och en stor aptit här. Vi älskar noir-doftande amerikanska dramer. Dessutom är Keith Huff en fantastisk författare. Hans dialog och miljöbeskrivningar är enastående, och jag tror att ryktet kommer sprida sig. Bokningsläget på Arcola ser redan bättre ut än för många andra pjäser i ett tidigt skede. VR: Det är en väldigt intensiv pjäs som behandlar våldsamma ämnen – en riktig nagelbitare. F: David, du är välkänd för rollen som Jays dryga pappa i The Inbetweeners. Vad har du gjort sedan dess? Efter The Inbetweeners ville jag göra mer renodlat drama. Här i England blir jag ofta castad i komedier, så jag provade lyckan i USA ett tag. Jag fick en roll i vampyrserien The Strain som producerades av Guillermo del Toro, vilket var fantastiskt. Jag var i Kanada och filmade i tre månader och fick jobba med David Bradley, vilket var otroligt inspirerande. Jag hade en fantastisk scen med honom och en annan med den amerikanske skådespelaren Jamie Hector. Ironiskt nog, precis när jag kom tillbaka till England, fick jag en roll i andra säsongen av komediserien You're the Worst, där karaktären inte var helt olik Jays pappa. Vi åker till LA för att hälsa på min son som är författare och ställer till med kaos. Jag försökte paradoxalt nog komma ifrån komedin och hamnade mitt i den igen! F: Hur förbereder du dig för rollen varje dag?  DS: Jag börjar alltid med manuset och letar efter ledtrådar till karaktären där. Det är lite som ett detektivarbete. Utifrån manuset börjar man förstå karaktärens psykologi och sedan jobbar man inifrån och ut med den fysiska gestaltningen. Jag har sett mycket polisfilmer i den här genren så det är ett språk som ligger mig nära. Jag börjar tänka och bete mig som en polis, blir nästan lite "method". En stor del handlar om att jobba med Vincent och bygga relationen mellan våra karaktärer; det är trots allt en pjäs för bara två personer. Det är enormt mycket dialog att lära sig. Just nu är det ett heltidsjobb – inte bara att sätta texten, utan att verkligen hitta karaktärens psykologi och fysik. VR: Jag läser pjäsen varje dag. Jag sitter i logen och går igenom allt innan vi går på. Sen försöker jag vila så mycket som möjligt och äta en ordentlig måltid en timme innan föreställning. F: Vilket är ditt favoritögonblick i föreställningen? VR: Eftersom vi bara är två på scenen är man med hela tiden, och det är långa monologer där man beskriver händelseförlopp. Men när man hittar rätt känsla och känner att man har publiken i sin hand, att de är helt fängslade – det är den bästa känslan en skådespelare kan ha. Det finns stunder av kyla, men också ögonblick av genuin ömhet och sorg. När man märker att publiken går igenom de känslorna tillsammans med en, då är det en fantastisk upplevelse.

F. När ni spelar utmanande karaktärer, känner ni någonsin sympati för dem? Ta bara Denny och Joey, som oavsiktligt lämnade tillbaka en pojke till en av USA:s mest kända seriemördare. DS: Det här är hårdföra poliser som är vana vid gatan och pratar ett visst språk; de är inte direkt kända för sin empati. Ändå känner jag enorm sympati för min karaktär. Han är en vanlig kille, en hygglig kille. Jag hittar alltid en koppling till karaktären jag spelar; jag måste hitta något hos dem som jag kan relatera till mig själv. Även om man spelar ett riktigt kräk så måste man hitta en punkt av förståelse eller en referensram. VR: Absolut, som skådespelare vet man att man måste hitta något att älska hos varje karaktär – även om det är ett monster. Denny och Joey går igenom svåra perioder i livet med drastiska konsekvenser, men oavsett vad som händer i pjäsen är de i grunden goda människor som drabbats av väldigt mörka omständigheter. F: Berättelsen är delvis inspirerad av korruptionen inom polisen i Chicago. Hur lätt är det för korruption och frestelser att urholka moralen? Tror ni att folk lätt kan ledas på villovägar? DS: Om man inte har det så gott ställt och frestelsen att tjäna snabba pengar dyker upp – kanske driva lite prostitution vid sidan av – så tror jag att en viss personlighetstyp har lätt att få huvudet vänt, särskilt om alla andra poliser gör detsamma. Jag vet inte säkert, men det finns polisstyrkor i varje årtionde där korruptionen har varit utbredd, och den här pjäsen är en blandning av olika tidsperioder. Det finns lite 70-tal, lite 80-tal och definitivt en underton av poliskorruption. VR: När man får makt inom polisen, och särskilt makt över människor, så är det makten i sig som korrumperar. Om det finns en chans att tjäna pengar på sidan av kommer vissa att ta den chansen medan andra inte gör det. Karaktären jag spelar är en av de personer vars moraliska kompass är lite ur led. F: Det är en värld som erbjuder få chanser till flykt eller försoning. Tror ni att det speglar verkligheten, till exempel för tidigare dömda? DS: Försoning är något väldigt personligt. Om man har suttit inne för mord måste man nog hitta ett nytt syfte. Allt beror på vad man behöver bli försonad från. I pjäsen finns religiös symbolik hela vägen, en rejäl dos katolicism och motiv kring rening är ständigt närvarande. VR: Jag är optimist och tror starkt på att ge människor en andra chans till personlig försoning. Men det har faktiskt inte påverkat hur jag porträtterar min karaktär. Jag gör inga val för karaktären som inte står i texten; som skådespelare är man bara ett redskap för berättelsen. F: Keith Huff har beskrivit pjäsen som "två snutar, ett bord, två stolar och två kaffekoppar", men den har köpts upp för en filmatisering regisserad av Steven Spielberg. Tror ni att en film kan göra historien rättvisa eller fungerar den bäst på teatern?  DS: Det fungerar bra i båda medierna och jag kan verkligen se den som ett mörkt, intensivt psykologiskt drama. Men teateruppsättningen är i högsta grad en övning i historieberättande som låter publiken använda sin egen fantasi. Vi levererar dialogen och låter publiken följa med på resan. VS: Teater är en helt annan sak än film och tv, men det är otroligt givande eftersom det är så avskalat. Det är bara du och publiken, vilket är annorlunda men väldigt njutbart. F: Vilka är dina korta och långsiktiga mål med pjäsen?  VR: Jag vill höja vår profil nationellt. Vi har bara funnits i ett år, så att ta föreställningarna till London är en del av det. Jag hoppas att vi i framtiden kan ha ett utbyte mellan Arcola och ERT så att vi bygger en varaktig relation. Nu hoppas jag bara att pjäsen blir en stor succé och att många kommer och tittar; det är en föreställning som verkligen förtjänar en stor publik.

Foton: Nick Rutter

A Steady Rain spelas från 10 februari till 5 mars 2016 på Arcola Theatre. Boka nu