RECENSION: 15 Heroines, Jermyn St Theatre - Digital Theatre Plus ✭✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Jermyn Street Theatre och Digital Theatre Plus samarbete 15 Heroines – en digital serie monologer av 15 kvinnliga dramatiker för kvinnliga skådespelare, inspirerade av antika myter.

15 Heroines 

Jermyn Street Theatre och Digital Theatre Plus

Fem stjärnor

Se spelschemat för visningar här

När den romerske författaren Ovidius skrev diktsamlingen Heroides – eller Hjältinnorna – för 2 000 år sedan, kastade verken ett ironiskt och subversivt ljus över flera av de marginaliserade och missförstådda hjältinnorna i de grekisk-romerska myterna. Genom brev gav han dem en röst i legender som annars dominerades av manliga hjältar som Odysseus, Herakles, Jason och Aeneas. Jermyn Street Theatres 15 Heroines tar detta ett steg längre genom att anlita 15 ledande kvinnliga dramatiker för att återberätta eller tolka om dessa historier. Resultatet är fyra timmar fängslande teater bestående av monologpjäser, filmade live och streamade online.

Pjäserna släpps från och med idag i tre grupper om fem och uppvisar en stor bredd i hur de närmar sig sina källmaterial. Vissa är relativt trogna Ovidius, medan andra moderniserar eller helt stöper om berättelserna för att lyfta fram samtida teman kring etnicitet, kvinnlig identitet, mäns våld, sex och relationer. Tack vare korta textintroduktioner som sätter scenen behöver man inte ha läst Heroides eller känna till myterna i förväg, även om vi påminns om att originalberättelserna sträcker sig 3 000 år tillbaka i kulturer över hela Medelhavet, Mellanöstern och Afrika.

Patsy Ferran som Ariadne. Foto: Marc Brenner

Den första delen, med undertiteln The Labyrinth, samlar monologer inspirerade av kvinnorna i liven hos två av de största manliga hjältarna, Theseus och Jason. Här ser vi Bryony Laverys String, där en bokmalig Ariadne, spelad med lågmäld men stenhård skärpa av Patsy Ferran, leker bokstavligt och metaforiskt med snören (och strängteori) efter att ha övergivits av Theseus – trots att hon hjälpte honom döda hennes halvbror, Minotauros. Vi går sedan vidare till hennes syster Fädra, spelad av Doña Croll i Timberlake Wertenbakers Pity the Monster. Istället för att bara åtrå sin styvson, som hos Euripides, Seneca och Ovidius, försöker hon här hämndlystet övertala den unge mannen att trotsa konventionerna och släppa sin självbehärskning.

Sophia Eleni som Laodamia. Foto: Marc Brenner

Precis som Ariadne har Nathalie Armins Phyllis i Samantha Ellis I’m Still Burning blivit sviken av en ”het” man som hon hjälpt, men hon övervinner sin skam och ånger – återigen hämtat från Ovidius – för att hävda sin egenart och självständighet. Olivia Williams är lysande som Hypsipyle i Natalie Haynes Knew I Should Have, en annan kvinna som blivit förrådd och som nu är rasande på sig själv för att hon saknat sin make Jason (som lämnat henne för Medea). Hon kämpar för att minnas att hon är en stark ledare i egen kraft med sin egen armé av kvinnor. Slutligen tar barnamördaren Medea själv plats i centrum i Juliet Gilkes Romeros The Gift, med en intensiv och gastkramande rollprestation av Nadine Marshall.

Olivia Williams som Hypsipyle

Den andra samlingen monologer, The War, inleds med en fantastiskt uppfinningsrik modernisering av den mindre kända historien om Laodamia, som oroar sig för sin make som dragit ut i det trojanska kriget. I Charlotte Jones Our Own Private Love Island spelar den unga soldathustrun in ett videomeddelande på sin Mac, i en rolig och charmig prestation av Sophia Eleni som i slutändan är hjärtskärande. I The Cost of Red Wine av Lettie Precious växlar Ann Ogbomos Oenone mellan bönfallan och rasande anklagelser när hon försöker återhämta sig efter att ha valts bort av den ”vackre skitstöveln” Paris till förmån för en kvinna med högre status.

Jemima Rooper som Briseis. Foto: Marc Brenner

Abi Zakarian genomför en formidabel nytolkning av berättelsen om Briseis, ”konkubinen” som Agamemnon stal från Akilles under trojanska kriget. I Perfect Myth Allegory är Jemima Rooper briljant som en målmedveten, möjligen psykopatisk, affärskvinna som istället för att vara en handelsvara tar kontrollen och skapar sin egen historia på männens bekostnad. I Will You? ger Sabrina Mahfouz en ny vinkel på historien om Orestes älskarinna Hermione, som också användes som en politisk pjäs av män. Rebekah Murrell imponerar som den unga kvinnan som talar ut mot orättvisa system och mäns våld under ett förhör. Slutligen tolkar Hannah Khalil om berättelsen om Penelope, som stannade hemma och vävde medan hon avvisade friare medan maken Odysseus var ute på sin irrfärd efter kriget. I Watching the Grass Grow ifrågasätter Gemma Whelans ”Pen” varför hon känner sig så desperat och behövande när hennes man inte hör av sig trots att han är två dagar sen hem från en teambuilding-helg.

Indra Ové som Deianeira. Foto: Shonay Shote

Ytterligare fem av Ovidius brev vävs samman i den tredje delen, The Desert, som öppnar med en slående insats av Indra Ové i April De Angelis The Striker. Pjäsen är inspirerad av berättelsen om Herakles hustru Deianeira, som satt hemma medan han slogs mot monster och förförde kvinnor. Här är hon en fotbollsfru som smuttar på retsina i solen medan hon förbereder sig för att krossa sin make genom att sälja smaskiga detaljer till pressen. I The Choice håller sig Stella Duffy närmare källan i sin gestaltning av Dido. Hon var mer än bara en tragisk erövring som övergavs av Aeneas; hon var en flykting som genom målmedvetenhet och intelligens byggde en stad och blev drottning av Kartago, här spelad med en orubblig styrka av Rosalind Eleazar.

Eleanor Tomlinson som Canace. Foto: Marc Brenner

Isley Lynn tar sig an ett modernt tabu på ett känsligt sätt i A Good Story, där Eleanor Tomlinsons Canace ger en alltmer obehaglig TV-intervju om ett förhållande i offentlighetens ljus. I Girl on Fire analyserar Chinonyerem Odimba historien om Hypermestra, som trotsade en order om att döda sin make, och gör den till ett vittnesmål om mäns våld och hoppets kraft, vackert framfört av Nicholle Cherrie med en blandning av sång och ord. Lorna Frenchs I See You Now är en passande final som spinner vidare på historien om den lesbiska poeten Sapfo som förälskar sig i en ung man, och omformulerar den till en kraftfull och hjärtknipande berättelse om svek och migrantupplevelsen.

Martina Laird som Sapfo. Foto: Marc Brenner

Ibland rolig, ofta gripande – 15 Heroines är en fenomenal samling monologer i regi av Adjoa Andoh, Tom Littler och Cat Robey. Trots att varje pjäs är skriven fristående återkommer många teman, från ryktesspridningens destruktiva kraft till den rädsla som oundvikligen följer med kärleken, samt kvinnors förmåga att styra sina egna öden. Ovidius skrev Heroides för att framföras som monologer, men även om de gav kvinnliga karaktärer en röst, reciterades de förstås av män. Nu när de skrivits om av kvinnor för kvinnor sätter 15 Heroines allt till rätta.

De tre grupperna av monologer streamas vid olika tillfällen mellan den 9 och 14 november 2020. Besök jermynstreettheatre.co.uk för mer information.