RECENSION: 46 Beacon, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭

Jay Taylor (Robert) och Oliver Coopersmith (Alan) i 46 Beacon 46 Beacon

Trafalgar Studios

10 april 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

Bill Rosenfields pjäs utspelar sig i ett rum på Beacon Street i Boston 1970. Pjäsen skildrar ömsint mötet mellan Robert, en självsäker brittisk skådespelare som är i staden för att stå på scen, och Alan, en ung man som precis ska komma ut ur garderoben. Rosenfield baserade pjäsen på sina egna erfarenheter av en liknande natt, och tidsandan fångas perfekt i både manus och Ruth Halls scenografi. Den intima atmosfären på Trafalgar Studio Two förstärker närhetskänslan i detta ömsinta möte, som kom att betyda oerhört mycket för båda männen.

Fr. v.: Oliver Coopersmith och Jay Taylor i 46 Beacon.

Som Robert är Jay Taylor härligt självsäker – inte som en arrogant skådespelare, utan som en man med kontroll över kvällen som förför Alan med varsamhet och ömhet. Han blottar inte bara en vältränad kropp, utan även Roberts osäkra relationer och försvarsmekanismer. Han matchas perfekt av Oliver Coopersmith i rollen som Alan – vackert osäker, blyg, i förnekelse och oskyldig, men redo att ge efter för den natt med den äldre mannen som kommer att förändra hans liv. Båda skådespelarinsatserna är vackert nyanserade och lockar till stora skratt med välformulerade oneliners levererade med perfekt tajming. Alexander Lass känsliga regi låter natten utvecklas i en stadig takt. Tonläget skiftar sömlöst, och det bjuds även på en del pricksäkra skämt om teatervärlden som går hem hos den invigda publiken!

Jay Taylor som Robert i 46 Beacon.

I den inledande monologen vänder sig Robert till publiken från nutiden och placerar pjäsen i sitt sammanhang år 1970, med referenser till Sondheims Company och The Boys in the Band bland andra kulturella höjdpunkter. Pjäsen känns som en charmig motpol till just The Boys in the Band, men utan det självhat och den elakhet som präglar det verket. 46 Beacon är en ömsint och personlig pjäs om ett möte som kan få dig att minnas din egen första gång, men där ligger också manusets svaghet. Det finns lite dramatik och de dramatiska insatserna höjs aldrig riktigt, vilket gör att den kan få svårt att ta en permanent plats i den gay-dramatiska kanonen. Samtidigt är detta också pjäsens styrka; dess fantastiska skådespeleri och dess reflekterande natur.

Spelas till den 29 april 2017

Foto: Pete Le May

BOKA BILJETTER TILL 46 BEACON