RECENSION: A Christmas Carol, Old Vic Theatre ✭✭✭✭✭

Rhys Ifans som Ebenezer Scrooge i En julsaga på Old Vic. Foto: Manuel Harlan En julsaga

The Old Vic

4 december 2017

Fem stjärnor

Boka biljetter Lika förutsägbart som att teatrarna rullar ut en Shakespeare-komedi under sommarmånaderna, lika säkert är det att så fort temperaturen sjunker, så annonseras uppsättningar av En julsaga överallt. Just i år har scenen sett ett överflöd av dem, från musikaler till parodier och nu detta – Jack Thornes (känd från Cursed Child) nya bearbetning av Dickens klassiker på The Old Vic.

Det börjar på ett bekant, om än charmigt sätt – när publiken kliver in i salongen möts de av korgbärare i viktorianska kostymer som bjuder på pajer och satsumas. Feststämningen infinner sig omedelbart. Trots en något försenad start denna kväll vänds det till något positivt när det hela övergår i en förlängd viktoriansk jam-session, där ensemblen bidrar till feststämningen genom att mingla med publiken på sätt som kanske inte är helt historiskt korrekta!

Ensemblen i En julsaga på Old Vic. Foto: Manuel Harlan

Den vanliga prosceniumscenen har transformerats, och publikplatser direkt på scenen ramar in en central korsväg som utgör spelytan. Skelettartade dörrkarmar reser sig ur golvet för att skapa rum, och Scrooges hårt bevakade kassaskrin sänks ner i golvet likt nedgrävda skatter. En enorm klunga lampor hänger från taket, fyller teaterns stora rymd och omringar en enda stor lykta som blir ett återkommande motiv.

Allt eftersom föreställningen fortskrider blir den alltmer storslaget cinematisk. Ett litet band ackompanjerar scenerna med ett djupt rörande soundtrack, och Hugh Vanstones ljussättning är, rent ut sagt, extraordinär. Det bjuds på fantastiskt gestaltade scener, inkludera Marleys ande (obehagligt varslande och över alldeles för snabbt!) och det begravningsliknande intåget av Den framtida julens ande.

John Dagleish (Bob Cratchit) i En julsaga på The Old Vic. Foto: Manuel Harlan Trots de mörka stunderna vågar produktionen frossa i värmen och glädjen i denna saga. Med det i åtanke är det nästan överraskande att en av de bästa aspekterna med just denna Julsaga är dess beslutsamhet att undvika klichéer.  De vanligtvis flitigt använda ”Bah, Humbug” är lätträknade – även om många av de bästa replikerna tack och lov är kvar, som Scrooges anklagelse att Marleys ande beror på ”mer frosseri än spökeri”. Till och med Lille Tim är uppfriskande fri från överdriven sentimentalitet; han spelas i stället med charmerande kämparanda (och en rent ut sagt imponerande professionalism för sin unga ålder) av Toby Eden vid denna föreställning. Scrooges juldagsmorgon spårar ur i en hejdlöst rolig pantomim-artad yra, med en metod för att transportera julmaten hem till familjen Cratchit som måste ses för att man ska kunna tro att den godkändes av skyddsombudet.

När det gäller huvudrollsinnehavaren gör Rhys Ifans en utmärkt Scrooge. Hans berömda snåljåp framstår ofta som butter, med en kvarhängande, bitter vrede bakom den ökända girigheten. Ifans Scrooge är gammal i förtid men glider lätt och omedvetet in i sitt förflutna. Livets tyngd lyfts från hans axlar och röst, och emellanåt tar han rollen som sitt yngre jag medan scenen utspelar sig – inte bara framför honom, utan runtomkring honom.

Resten av ensemblen rör sig mellan olika roller på ett nästan spöklikt vis. Scrooges gamla flamma Belle, som här ges betydligt mer karaktär och avslut än vad hon vanligtvis får, spelas med grace och skärpa av Erin Doherty. Golda Rosheuvel är en förtjusande Nuvarande julens ande, med ett bestämt men varmt manér.

Ensemblen i En julsaga på Old Vic. Foto: Manuel Harlan

Denna bearbetning antyder att världens ”Scrooges” inte föds, utan formas, och i sin tur fortsätter att forma andra. Scrooges bakgrundshistoria är mer fylligt utbyggd än de korta glimtar andra produktioner brukar erbjuda. Här ser vi en misshandlande och slösaktig far som sätter en ung Ebenezer i arbete så snart som möjligt, samtidigt som han fortsätter att driva familjen i skuldfällan. Denna tidiga påverkan sätter prägel på resten av Scrooges liv och kastar en skugga över de få chanser till lycka han får. Det som i slutändan tippar över Scrooge till botgöring är fortfarande ödet för en ung pojke – men inte den pojke man förväntar sig. Till och med då finns det en intressant extra scen skapad av Thorne, där Ebenezer Scrooge påminns om att förändra sitt leverne är för livet… inte bara till jul.

Men mitt i allt spökeri och julfirande finns ett budskap här. Dickens skrev En julsaga som en reaktion på ett besök vid en fattigskola i London, och Thorne är tydligt mån om att kanalisera detta genom den historia han valt att berätta. ”Finns det inga fängelser?” fräser Scrooge åt en grupp välmenande julsångare som samlar in pengar till välgörenhet. ”Om de hellre vill dö, så vore det lika gott om de gjorde det, och minskade den övertaliga befolkningen.” När hans åsikter börjar förändras, och då han får veta Lille Tims öde, snäser han rasande åt Nuvarande julens ande att Tim ”bara var en pojke”. Hon svarar att de alltid bara är pojkar. I en värld av åtstramning och till synes ändlösa nedskärningar är dessa sentiment inte något som hör till det förgångna, inga viktorianska excentriciteter som vi kan betrakta på avstånd. Och det är något som är betydligt mer skrämmande än stackars dömda Marley. Trots att detta är en spökhistoria slutar allt i lämplig munterhet, med musik, dans och en snyggt tajmad uppmaning att gräva djupt i våra egna fickor på vägen ut. Resultatet är en publik som strömmar ut på Londons gator med en påtaglig julkänsla. Svindlande glädjefyllt, hantverksmässigt skickligt och med ett smart socialt samvete – det är ingen överdrift att säga att detta är den Julsaga man ska se i jul.

BOKA BILJETTER TILL EN JULSAGA PÅ THE OLD VIC