RECENSION: A Damsel In Distress, Chichester Festival Theatre ✭✭✭✭✭

Matt Wilman, Sally Ann Triplett och Matthew Hawksley. Foto: Johan Persson A Damsel In Distress

Chichester Festival Theatre

6 juni 2015

5 stjärnor

Den "nya" scenmusikaliska versionen av A Damsel In Distress (ursprungligen en roman, sedan en framgångsrik pjäs och senare en stumfilm och slutligen en film för Fred Astaire) väcker på allvar frågan om vad dagens publik egentligen vill ha av genren. Om svaret är pampiga ballader, kraftfulla hymner som dånar ut i natten eller bravursolon – kanske toppat med enorma ensembledansnummer eller spektakulära sceneffekter – då lär Chichesters senaste bidrag bli en besvikelse.

Men om du vill att din musikal ska bjuda på välskrivna historier, karaktärer, medryckande melodier, förstklassig sång och koreografi, och är nöjd med att skönhet och elegans får sätta ramarna utan att förvänta dig att något specifikt nummer ska dyka upp i Britain's Got Talent inom kort, då är Chichester helt rätt plats. Och det är bråttom.

Just nu ges Rob Ashfords uppsättning av A Damsel In Distress (manus av Jeremy Sams och Robert Hudson; musik och text av George och Ira Gershwin) på Chichester Festival Theatre. Det är ett särdeles förtjusande, ljuvligt gammaldags stycke musikalnonsens som är enormt underhållande, genuint roligt och gripande på det där sättet som bara galna intriger och begåvade prestationer kan vara.

Det är en lättsam saga om kärlek som jagas, kärlek som är obesvarad, kärlek som förloras, kärlek man snubblar över, kärlek som besvaras och kärlek som blomstrar. Allt utspelar sig mellan de märkligt lika världarna på Savoy Theatre, där en ny musikal repas in, och det ståtliga godset Totleigh Towers i Gloucestershire. Båda platserna sjuder av förväxlingar och ränker när bestämda personer – Perkins på Savoy och Lady Caroline Byng på godset – försöker driva igenom sin vilja för att nå det resultat de anser vara mest passande.

Perkins vill att hans kreativa talang, amerikanen George Bevan, ska skippa sina högtravande idéer om föreställningen och istället satsa på skoj och lättsamhet på scenen. Lady Caroline vill att Maud Marshmoreton ska gifta sig med sonen Reggie, så att godsets framtid säkras. När Maud flyr från sin moster möter hon George, som hjälper henne att lura Lady Caroline och själv faller handlöst för Maud på kuppen. Han följer efter henne till Totleigh Towers och upptäcker att Reggie inte alls vill gifta sig med Maud – han är hopplöst förälskad i Alice, som tillhör tjänstefolket. Hur de två aspirerande friarna får sina flickor utgör huvuddelen av berättelsen och bjuder på massor av skoj och romantik.

Men deras resa är inte den enda romantiska skildringen – att avslöja för mycket om de andra vore dock att förstöra den skummande, sentimentala glädje som deras historier frossar i. Det räcker med att säga att kärleken kommer i alla former, storlekar, åldrar och typer; ibland bittersöt, ibland hysterisk, ibland bara helt ljuvlig. Men alltid engagerande.

Christopher Oram står för fantastisk scenografi och kostym. Det Rapunzel-liknande tornet är särskilt imponerande, och kostymerna överlag visar varför han var en värdig vinnare av en Tony Award för sina kläder till Wolf Hall. Inget känns fel i miljön där handlingen utspelas, vilket är imponerande givet den enorma scenen på Chichester Festival Theatre. Utan tvekan skulle produktionen känna sig mer hemma i en traditionell tittskåpsscen, men det fungerar väldigt väl även här.

Ashford regisserar och koreograferar med ett tydligt mål och en djup förståelse för styckets tid och rum. Krocken mellan amerikansk och engelsk kultur och personlighetstyper skildras skickligt och charmigt. George är väldigt amerikansk och Reggie är väldigt brittisk – tillsammans är de goda kumpaner och medsammansvurna. Det som lätt hade kunnat bli trist och intetsägande är här livligt, spralligt och vackert balanserat för att locka fram skratt, leenden och en total förtjusning. Dansnumren i Nice Work If You Can Get It, Stiff Upper Lip, I Can't Be Bothered Now, French Pastry Walk och Fidgety Feet är fängslande och en ren fröjd att skåda. När man lämnar salongen är det omöjligt att inte vara på strålande humör.

Richard Fleeshman och Richard Dempsey i A Damsel In Distress. Foto: Johan Persson

Ashford får ovärderlig hjälp av David Chases superba orkestreringar och Alan Williams föredömliga musikaliska ledning. Sången är strålande. Bröderna Gershwin ställer höga krav på sångarna och Williams ser till att varje ton sitter och att musiken får blomma ut i all sin lekfullhet. Likaså framförs de mjukare, mer romantiska melodierna perfekt, och de stora ensemblenumren vibrerar av ren precision och harmoni. Det är en fest för öronen, understödd av den tolvhuvudade orkestern under Williams ledning.

Även om man inte känner till Gershwins melodier så är de precis så smittande och nynnbara som man kan förvänta sig. Listan är imponerande: Things Are Looking Up; The Jolly Milkmaid And The Tar; Nice Work If You Can Get It; Feeling I’m Falling; I’m A Poached Egg; Stiff Upper Lip; I Can’t Be Bothered Now; Love Walked In; French Pastry Walk; Soon; Fidgety Feet och A Foggy Day bland andra. Soon har fått en sensationell behandling och är kvällens vokala höjdpunkt, tätt följd av den läckra, sensuella öppningen av andra akten, I Can’t Be Bothered Now. Och även om A Foggy Day kanske inte är det dånande slutnummer som vissa förväntar sig, är det suveränt genomfört och utgör den perfekta kulmen av tanke och sång; alla shower kräver faktiskt inte ett brassigt kraftnummer i elfte timmen. Se bara på My Fair Lady som ett lysande exempel.

Rollbesättningen är som en perfekt sufflé – fylld av förstklassiga val och som lyfter vid helt rätt tillfälle. Viktigast av allt är att alla förstår pjäsens ensemblekaraktär; ingen försöker göra annat än att bidra till helheten och paddla i samma riktning. Det är hjärtvärmande att se ett så engagerat samspel och så generösa prestationer.

Richard Fleeshman bevisar att han är mycket mer än bara en flickidol. Hans George är full av charm, och han sjunger med fokuserad energi i precis rätt stil. Han är rolig och vinnande och skapar en fin kontakt med de övriga på scenen. Han är inte arrogant över sitt utseende, vilket fungerar utmärkt. Hans tolkning av A Foggy Day är klockren – själva essensen av romantik.

Som den adlige tokstollen Reggie är Richard Dempsey fumlig, fånig och helt obetalbar – han sjunger trots allt I'm A Poached Egg – och han är absolut pricksäker i allt han gör. Scenen lyser upp när han äntrar den, och han levererar varje replik med skicklig precision. Detta är en av de bästa karaktärsprestationerna på en musikalscen på länge. ”Felfri” är ingen underdrift.

Hans förtjusande, osannolika men minst lika virriga flamma, Melle Stewarts Alice, är Dempseys like i allt. Det här är en roll som lätt skulle kunna överspelas eller slarvas bort, men Stewart ger Alice precis rätt mängd klumpighet, allvar och grace för att skapa en vinnande karaktär. Hon sjunger dessutom fantastiskt – och hennes insats i Nice Work If You Can Get It är enastående.

Jag tvivlar på att det finns någon som kan gestalta snörlivad högmodighet och indignation som Isla Blair. Hennes Lady Caroline är magnifik i sitt raseri, sin ihärdighet och sin beslutsamhet. Hon är underbar, ett dånande klot av storslagen, sval självsäkerhet. Detta ger Nicholas Farrell utrymme att helt inta rollen som hennes livströtta bror, Lord Marshmoreton. Farrells Lord, som helst sköter om sina rosor och föder upp grisar, är bara hälften så mycket karl som Lady Caroline – vilket innebär mer nöje för publiken.

Det är oemotståndligt att se Farrell blomstra och få lite jävlar anamma när hans möten med Fleeshmans George och favoritskådespelerskan Billie uppmuntrar honom att ta för sig av det som är kvar av livet. Varje gång han utbrister "Dash it, Caroline!" vill man att han ska skruva upp aggressionen ytterligare. Som sångare är både Blair och Farrell briljanta skådespelare, men båda vet tillräckligt mycket om att sälja en låt för att deras röstbegränsningar inte ska bli ett hinder. Tvärtom hjälper deras lilla underläge på sångfronten till att definiera dem gentemot den i övrigt skönsjungande ensemblen och placerar dem i en svunnen era. Båda fungerar utmärkt.

David Roberts gör ett strålande jobb i dubbla roller – den vresige, mild bedräglige regissören som försöker lura George, och den minutiöse franske kocken vars hjärta är lika stort som hans receptbok. Roberts vet hur han ska använda rösten till stor effekt, både i sång och dialog. Båda hans karaktärer är fint avvägda, där kocken Pierre är en odelad triumf. Chloë Hart ger fullt stöd som Dorcas, underkocken; hon är sprudlande, briljant och livlig, och besitter dessutom en fantastisk röst.

Desmond Barrit är exceptionellt bra som butlern av den gamla skolan; Sam Harrison stjäl nästan showen som Bungo Strathbungo (en enda replik får hela salongen att koka); Matt Wilman är urtypen för en "kraftfull irländsk trädgårdsmästare", och Laura Tyrer och Lucie-Mae Sumner är pigga och tilldragande som Zoë och Annabelle. De fyra männen i oklanderlig smoking som dansar runt Billie i början av andra akten är superba.

Sanningen är att det inte finns några svaga länkar i den här ensemblen. Det är en så begåvad och flitig grupp som man någonsin kan hoppas på.

Som Billie är Sally Ann Triplett i sensationell form. Hennes röst är knivskarp och hon sätter varje ton med precis rätt mängd attack och färg. Hon får öppna båda akterna och gör det på ett uppfinningsrikt och lockande sätt. Det är hon som får Soon att fungera så fantastiskt som det gör, och hennes samspel med Farrell sprudlar av enkelhet och genuin ömhet. Hon spelar också relationen med George helt rätt – det råder aldrig någon tvekan om hennes intresse för honom. Ännu en prestation i världsklass.

Summer Strallen spelar Maud, kanske pjäsens svåraste roll. Hon är den titelbärande ”Jungfrun i nöd” som vill undvika det framtvingade äktenskapet med Reggie, inte för att hon ogillar honom, utan helt enkelt för att hon inte älskar honom. Hon blir inlåst i ett torn för besväret och blir för det mesta hunsad av den ena eller andra personen. Men eftersom detta är en Gershwin-musikal segrar hon till slut, får rätt kille, och den felaktige (inte Reggie) får det öde han förtjänar.

Strallen är mer än vuxen uppgiften och genomför sång och dans med stil. Hennes skådespeleri är också bra, men det finns en överraskande brist på värme i hennes tolkning. Denna Maud är väldigt kylig. Det är förvånande med tanke på att George ska förälska sig i henne vid första ögonkastet och att hon är tänkt att vara sin fars dotter, inte sin mosters miniatyr. Med mer värme och hjärta skulle Strallens Maud bli den sol kring vilken alla de andra himlakroppar som Ashford samlat kan kretsa.

Sams och Hudson har gjort ett utmärkt jobb med att anpassa verket för scenen och har uppfunnit och tolkat om delar av Wodehouses original. Dialogen är rapp och sprudlande, och tonen är lätt och smidig genom hela föreställningen. Det kanske läggs lite väl mycket vikt vid Georges konstnärliga ångest än vad som är strikt nödvändigt eller förklarat, men det hindrar egentligen inte den berg-och-dalbana av lättsamhet som duon har skrivit.

A Damsel In Distress är en fantastisk ”ny” musikal. Den fångar verkligen känslan av en annan tid och en annan musikalstil. Det är inte Les Misérables eller Wicked, men det är just det som är dess styrka. Den är vad den är – och den är vacker, fylld av bubblig glädje, sötma och grace. Helt ljuvlig.

Om det finns någon rättvisa kommer den att flytta till West End. Den är lika bra som Crazy For You eller Singin' in the Rain, bättre än Top Hat och mycket, mycket bättre än High Society.

Och... den är exceptionellt prisvärd. Du kan se den i Chichester för ungefär en tredjedel av vad en bra plats till The Elephant Man kostar! Vid min själ – gå och se den!

A Damsel In Distress spelas till och med den 27 juni på Chichester Festival Theatre