RECENSION: A Day In The Death Of Joe Egg, Trafalgar Studios ✭✭✭

Julian Eaves recenserar A Day In The Death Of Joe Egg av Peter Nichols, som nu spelas på Trafalgar Studios i London med Toby Stephens och Claire Skinner i huvudrollerna

Claire Skinner, Storme Tollis, Clarence Smith, Lucy Eaton, Toby Stephens. Foto: Marc Brenner A Day In The Death Of Joe Egg Trafalgar Studios,

2 oktober 2019

3 stjärnor

Boka här

Det fanns inget Peter Nichols (som gick bort vid 92 års ålder för bara några veckor sedan) inte visste om dramatisk struktur, tempo och dialog som flyter naturligt och är tacksam att spela. Denna pjäs från 1967 är ett perfekt exempel på hur man hanterar teaterns grundmaterial och förvandlar det till lysande, flytande konversation och gnistrande scenaction. Regissör Simon Evans har insett detta och har betydligt roligare med den här föreställningen än han hade senast med den mer tungrodda 'The Best Man'. Detta är en alltigenom skarpare, gladare och piggare upplevelse som utmärker honom som något av en specialist på dramatik från den här perioden.

Lucy Eaton. Foto: Marc Brenner

Och visst är det en tidstypisk miljö. Peter McKintoshs scenografi och kostym är som en illustration ur tidningen Ideal Home, lätt vinklad med milda popkonst-influenser på väggarna, men möbler och detaljer är helt rätt och fläckfria. Detta är den aspirerande medelklassens administrativa värld i hemmet, presenterad med samma noggrannhet som en glansig färgbild av en aladåb i Good Housekeeping. Men när Toby Stephens – i rollen som Bri, författarens främsta alter ego i denna djupt självbiografiska historia – inleder föreställningen med en stand-up-rutin som en pressad lärare som skriker åt en stökig klass, börjar vi ana en klyfta mellan textens teatrala experimentlusta och McKintoshs trist bokstavliga iscensättning. Allt eftersom pjäsen fortskrider och rollfigurerna en efter en – med hjälp av Prema Mehtas ljussättning och Edward Lewis ljud – bryter sig ur handlingen och talar direkt till publiken genom den fjärde väggen, blir vi alltmer obekväma med den förtryckande ”normaliteten” i den vackert inredda kulissen (trots att den kan både snurra och glida en aning).

Storme Toolis. Foto: Marc Brenner

Men detta har alltid varit problemet med stora delar av brittisk teater. Fantastisk dramatik, men bedrövligt förutsägbar och tråkig scenografi. Stephens rasslar sig igenom sina ändlösa skämt och upptåg, men är fortfarande fast i en svunnen tids skepnad. Claire Skinner, i rollen som frun Sheila, är dömd att spela den ”vuxna” motparten till hans eviga komiska rutiner, men lyckas göra en dygd av det genom sin svala kontroll och enkla ömsinthet. Clarence Smith, som spelar kvällsgästen Freddie, får föreställningens största skratt med en replik som, likt nästan allt som sägs, härstammar direkt från Nichols plågade psyke: ”Pratar jag för högt? Jag höjer alltid rösten när jag hjälper folk.” Det är en enastående replik, men effekten dränks och kvävs av den outhärdliga borgerliga charm som vardagsrummet den levereras i utstrålar. Ärligt talat: det finns bättre brittisk scenografi på våra scener – varför inte här?

Toby Stephens och Patricia Hodge. Foto: Marc Brenner

Lucy Eaton, som spelar hans fru Pam, tvingas kämpa mot en oklanderlig frisyr (jag gissar att det är en peruk) signerad Carole Hancock, och en ljuvlig gul kappa över en snygg randig klänning och knähöga bruna läderstövlar. Jag menar, hon ser fantastisk ut, men varför måste allt omkring henne se lika fantastiskt ut? Den pråliga intetsägandeheten är hämmande och dödar energin i språket, vilket berövar det dess udd. Patricia Hodge, en skicklig fars-skådespelerska, klarar sig något bättre och tar ut svängarna i sin scen i andra akten, men kanske beror det bara på att hon syns minst på scen och därför inte verkar lika slukad av miljön. Av hela ensemblen är det bara Storme Toolis som radikalt bryter mot den ombonade trygghet som erbjuds överallt annars. Med sin personliga funktionsnedsättning tar hon sig an rollen som Bri och Sheilas dotter, som växt upp med ett komplicerat medicinskt tillstånd. Hennes sätt att uppträda är så modigt annorlunda att hon blir en fängslande närvaro framför oss. Hon använder stillhet och tystnad, kroppshållning, uttryck och gester på sätt som – att döma av denna produktion – är helt främmande för resten av ensemblen.

Foto: Marc Brenner

Jag misstänker att det är ett missvisande intryck. Detta är mycket skickliga skådespelare och jag är säker på att de – om de fick chansen – skulle kunna göra mycket mer än vad regissören ber dem om. Men hur ofta ber egentligen brittiska regissörer sina skådespelare att verkligen sträcka på sig och överraska publiken? Och hur ofta bjuder de dem bara på något säkert och varmt, tryggt och välbekant? Kommer någon ens ihåg Artaud? Läser någon ens honom längre? Finns det någon där ute som fortfarande anser att teater ska vara spännande, utmanande, riskfylld och gripande? Ja, det finns sådana regissörer, och jag har sett några av dem arbeta på just den här teatern, men tyvärr inte vid detta tillfälle. Som en teknisk övning i att demonstrera Nichols fulländade grepp om formen finns det inte mycket att invända mot, men som ett drama som talar från hjärta till hjärta krävs det, enligt min mening, lite mer öppenhet och uppriktighet.