RECENSION: A Tale of Two Cities, Regent's Park Open Air Theatre ✭

Ensemblet i A Tale of Two Cities. Foto: Johan Persson A Tale of Two Cities

Regent’s Park Open Air Theatre

14 juli 2017

1 stjärna

Boka biljetter

A Tale of Two Cities skapade rubriker långt innan premiärkvällen, med rapporter om barnfamiljer som lämnat salongen på grund av våldet och det grova språket.

Pjäsen har sedan dess omarbetats som ett svar på kritiken, men trots detta valde många i publiken att inte komma tillbaka efter pausen den kväll jag var där (då knappt ett barn syntes till). Det var inte för grovt, det var bara för dåligt.

Detta är en rörig produktion som försöker bygga broar mellan boken från 1859 och nutiden genom att dra paralleller mellan fattigdomen i 1850-talets Paris och flyktinglägren i dagens Sangatte.

Nicholas Karimi som Sydney Carton. Foto: John Persson Produktionen blandar obegripligt nog både moderna kläder och 1700-talskostym, där Dickens-doftande dialog möter Brecht-inspirerade scenintroduktioner. Det känns som om man har kastat allt mot väggen för att se vad som fastnar; resultatet är en svåruthärdlig upplevelse, och då har vi inte ens räknat in den episka speltiden på tre timmar.

Berättelsens handling är komplex i vanliga fall, och den här produktionens splittrade natur bidrar inte direkt till tydligheten. De av oss som hade turen att ha ett program kunde få ett visst sammanhang, men jag hörde många säga att de var helt bortkullrade efter första akten, som kastade sig mellan otaliga platser och karaktärer.

Patrick Driver (Manette), Foyinsola Ighhodalo (Little Lucie), Jude Owusu (Darnay) and Marieme Diouf (Lucie). Foto: Johan Persson

Kanske hade skärmarna runt om på arenan kunnat användas för att kasta lite ljus över handlingen, istället för att visa klipp på nutida figurer som Donald Trump (vilket verkar vara ett krav för att en föreställning ska få grönt ljus just nu).

Även om det politiska budskapet man försöker förmedla är lovvärt, görs det dundrande bullrigt och utan finess, där ensemblen ofta reduceras till att överspela å det grövsta. Timothy Sheader (regi) och Matthew Dunster (manus) är båda skickliga och begåvade kreatörer; det är svårt att förstå hur det kunde gå så här snett och resultera i en sådan flopp.

Nicholas Khan som Monseigneur. Foto: Johan Persson

Den främsta ljuspunkten är musiken (som ironiskt nog inte krediteras i programmet), vilken skapar atmosfär och spänning även när det saknas på scenen.

Jude Owusu är också en uppriktig och rörande Charles Darnay, medan Nicholas Karimi gör ett utmärkt jobb med ett brinnande slutnummer som hans engelska motpart Sydney Carton. Men det är tyvärr ett fall av för lite, för sent.

Fly Davis scenografi är intressant – en trio av fraktcontainrar som öppnas upp och avslöjar olika bakgrunder. Men den utbredda metalliska gråheten gör inget för att lyfta en produktion som verkar ha tappat bort både känsla, ton och sammanhang.

Den må marknadsföras som en berättelse om två städer, men för mig och de omkring mig var den här kvällen en berättelse om en enda stjärna.

BILJETTER TILL A TALE OF TWO CITIES