RECENSION: Abigail, The Bunker Theatre ✭✭✭

Tia Bannon och Mark Rose i Abigail

The Bunker Theatre

12 januari 2017

Tre stjärnor

BOKA BILJETTER

En man och en kvinna, vars namn vi aldrig får veta, möts på ett flyg till Berlin. Han är en van resenär med en lång lista över sevärdheter han vill pricka av världen över. Hon är mer oerfaren, med en mörk humor och en förkärlek för yoga. Under det kommande året inleder de en relation som utvecklas i en destruktiv riktning.

Tia Bannon och Mark Rose i Abigail

Speltiden på 60 minuter lyckas sannerligen förmedla mycket under denna snabbvisit i en kärleksaffär som surnat, men man kan argumentera för att just detta också är en brist. En kort föreställning är ofta en fördel, särskilt för en teaterpublik som är beroende av kollektivtrafiken – och i synnerhet en kväll som denna, när London dras med riktigt uselt väder. Men det är sällan jag säger detta om pjäser, som oftast lider av det motsatta problemet: Abigail hade vunnit stort på att vara betydligt längre.

Dramatikern Fiona Doyle bygger upp ett fantastiskt, mångbottnat narrativ fyllt av hints och antydningar om hemligheter och karaktärernas förflutna – båda karaktärerna är föredömligt skrivna. Paret har stunder av ren ömhet, men de kan lika gärna vara fullständigt vidriga mot varandra, med chockerande mörka konsekvenser. Doyle vet tveklöst hur man strukturerar en pjäs; den splittrade tidslinjen som hoppar fram och tillbaka mellan avgörande ögonblick i relationen ger publiken ledtrådar som gör att slutscenen (där paret möts för första gången) känns extra avslöjande. De korta scenerna sörjer också för att publikens uppmärksamhet aldrig sviktar. Men dessa hemligheter, särskilt kring den unga kvinnan som tydligt döljer något om sin familjerelation, får aldrig en ordentlig upplösning. Det finns en väldig mängd idéer inbakade i denna timme, och man måste fråga sig om det helt enkelt är några för många.

Tia Bannon och Mark Rose i Abigail

Pjäser för två skådespelare innebär att det inte finns någonstans att gömma sig, och Mark Rose tar sig an utmaningen med bravur. Trots det lilla formatet verkar han helt obesvärad, och hans prestation känns naturlig och trovärdig. Han matchas väl av Tia Bannon i rollen som den oförutsägbara, kontrollbehovsstyrda kvinnan.

Max Doreys scenografi är enormt lyckad i sin enkelhet. Scenbilden är uppbyggd av dussintals lådor som staplats på varandra. Känslan av det tillfälliga – en tillvaro i ständig förändring – passar de två resenärernas nomadiska natur, då båda verkar djupt ovilliga att återvända hem. Vissa av lådorna innehåller rekvisita vilket gör dem lättåtkomliga utan att störa tempot. Konstruktionen är dessutom robust nog att klättra på och fungerar som ett berg under en av karaktärernas vandringar. Christopher Nairnes ljussättning visar tydliga och omisskännliga övergångar mellan scener och tidshopp. Regissören (tillika konstnärlig ledare för The Bunker) Joshua McTaggart förtjänar beröm för sitt utmärkta utnyttjande av rummet.

Tia Bannon och Mark Rose i Abigail

Slutligen framstår Abigail som något förvirrad, hämmad av lite för många bra idéer på för kort tid. En gedigen produktion hjälper till att rädda pjäsen till viss del, men på det hela taget blir resultatet en smula vagt och otillfredsställande.

Spelas till den 4 februari 2017

Foton: Anton Belmonte för 176 Flamingo Lane.

BOKA BILJETTER TILL ABIGAIL PÅ THE BUNKER THEATRE