RECENSION: Actor Awareness Scratch Night: Kvinnor i fokus

Actor Awareness Scratch Night: ’Women’ Måndag 10 april, kl. 19.30 Actor Awareness scratch-kvällar med olika teman växer i popularitet. Just denna kväll på temat ’Women’ (Kvinnor) fick över 100 bidrag, varav 4 valdes ut. Girl power! Samtliga skulle skrivas och regisseras av kvinnor, vara 15 minuter långa och ha max tre skådespelare på scen. Sketcherna framfördes under en enda kväll för en utsåld salong vid Spotlight Studios på Leicester Square. Kvällens värd var det lysande komikerstjärnskottet Kelly Convey, som hyllats i både Chortle och Time Out. ’22’ av Brigid Shine   * * * * Skådespelare:  Gemma Mcmeel som Doctor MacFeeley, Lisa Macgregor som Michelle, Alicia Barban som Gemma

Brigid Shines ’22’ är en finurligt interaktiv, musikalisk och fyndig pjäs med en underliggande svärta kring kvinnors fria val och aborträtt. Handlingen utspelar sig på ett sjukhus där en ung kvinna är på väg att avbryta sin graviditet, flankerad av en komisk men ifrågasättande läkare och en stöttande bästa vän. Att uppmuntra publiken att använda sociala medier (eller läsa ett ”Twitter-häfte” för teknikfobiker som mig) är inte bara ett smart grepp för publikinteraktion, det understryker också hur nära våra mobiler vi är och vilken kraft sociala medier har. Under pjäsens gång laddas meddelanden som ”behandla kvinnor som människor kapabla att fatta beslut om sina egna kroppar” upp i realtid. Gemma McMeel, Lisa MacGregor och Alicia Barban är mycket skickliga unga skådespelerskor, och McMeel imponerar med sina klockrena vokaler i de a cappella-sånger som ramar in föreställningen.

’22’ var en fantastisk öppning på programmet; jag satt som klistrad från det ögonblick McMeel, MacGregor och Barban klev ut på scenen.

’Homefront’ av Rosie MacPherson   * * * Regi: Vicky Hitchin Skådespelare: Euan Macnaughton, Charlotte East

’Homefront’ är ett mörkt och intensivt stycke av Rosie MacPherson som belyser krigets effekter på en soldat och hans familj, genom en dotters samtal med sin far om att ha dödat en annan människa. Verk som börjar med en julsång fångar alltid mitt intresse, men här var det skådespelarinsatserna som var den största behållningen. Både Euan Macnaughton och Charlotte East var helt uppslukade av sina utmattade och plågade karaktärer. Manuset var bitvis mycket rörande (jag gillade särskilt den träffande beskrivningen av te som ”en kram i en kopp”), men jag kände mig ibland lite osäker på själva historieberättandet. Trots detta hade energin från Macnaughton och East en påtaglig inverkan på publiken.

’Come Die with Me’ av Vicki Connerty   * * * * * Skådespelare: Nigel Langley som David, Georgina North som Helen (mamma), Linn Johansson som Rachel

Skrattmusklerna fick verkligen arbeta under Vicki Connertys svarta komedi ’Come Die with Me’. Efter sin makes död önskar Helen att han vore hemma hos henne igen, och låter därför hans kista stå på vardagsrummets soffbord. När hennes son David och dotter Rachel samlas förvandlas det som borde vara en högtidlig stund till en ren fars. Connerty bjuder på en känslomässig dragkamp; i ena sekunden var jag rörd till tårar av familjens vackra minnen av fadern, i nästa var jag i chock över Davids lättsinniga och högst olämpliga kommentarer.

Välskrivet, välspelat och med perfekt komisk tajming – jag ville se mer!

’Walk of Shame’ av Emelia Marshall Lovsey   * * * Regi: Stephanie Silver Skådespelare: Suzy Gill

’Walk of Shame’ är en längre monolog om en sårbar ung tjej som utnyttjas av en man hon missbedömt, engagerat framförd av Suzy Gill. Emelia Marshall Lovsey har skrivit ett mycket mörkt stycke som inkluderar en beskrivande våldtäktsscen, vilken utspelar sig efter att karaktären anklagats för att vara en flört och fåtts att känna att hon är skyldig en främling sin kropp. Jämfört med de andra pjäserna kändes den något för lång, och jag hade önskat fler ljusglimtar som kontrast till det tunga manuset. Det extremt utlämnande och drabbande ämnet hanteras dock känsligt men kraftfullt av regissören Stephanie Silver. Dialogen är modig och väjer inte för de kyliga detaljerna. ’Walk of Shame’ belyser de chockerande övergrepp som kvinnor världen över utsätts för dagligen. Jag kände ett tydligt obehag när jag såg pjäsen, så om det var produktionsteamets mål har de lyckats.

Efter att ha sett dessa fyra vitt skilda kortpjäser förstår jag varför så många vill involvera sig i Actor Awareness och deras scratch-kvällar – för att vara en del av deras framgång och få chansen att visa upp sin talang inom skrivande, skådespeleri och regi. Jag skulle mer än gärna se förlängda versioner av dessa föreställningar, och kan absolut se pjäser som ’22’ och ’Come Die with Me’ göra succé på Fringe-festivalerna.

Nästa scratch-kväll har temat ras, religion och kultur, och sista ansökningsdag är den 14 maj. För att läsa mer, besök Actor Awareness hemsida på www.actorawareness.co.uk