RECENSION: Afterglow, Southwark Playhouse ✭✭

Julian Eaves recenserar Afterglow av S. Asher Gelman som just nu spelas på Southwark Playhouse i London.

Sean Hart och Danny Mahoney i Afterglow. Foto: Darren Bell Afterglow Southwark Playhouse, Large

11 juni 2019

2 stjärnor

Boka biljetter

Det fanns en gång en teckning i satirtidningen Punch från den tid då rökning på allmänna platser började ses som en antisocial vana: den föreställde en restaurang fylld med par vid borden, och ovanför dem en skylt på väggen där det stod: "Tack för att ni inte diskuterar er relation".

Jag önskar ofta att Punch fortfarande gavs ut och spred sin humor och visdom, för det finns tydligen de som är i desperat behov av dess läror. En sådan person är S. Asher Gelman, författaren till detta sceniska sändebud som nu pryder den stora scenen vid Newington Causeway med sin föga omskrivna europapremiär. Det är en mycket enkel historia där tre män – när de inte mödosamt klär av och på sig sina många, många, många klädombyten – tillbringar 90 långa minuter med att prata om väldigt lite annat än det som skylten i Punch en gång förbjöd. Karaktärsteckningen är lika knapphändig som deras garderob, och alla som såg 'The Inheritance' lär undra hur den här pjäsen kunde springa ur samma kultur, samma stad. Men det är ju knappast samma upphovsmän bakom verket, eller hur?

Men om du tror att det här är något för dig kan du förmodligen sluta läsa nu, för här går våra åsikter isär. Innan jag helt tappar tålamodet, låt oss försöka se det ur pjäsens perspektiv. Ambitionerna är goda. En ärlig blick på hur människor formar sina liv, där man jagar promiskuitet och engångsligg samtidigt som man neurotiskt längtar efter trohet och monogami. Detta är välbekant territorium, men det skulle kunna utvinnas något intressant som vi inte redan hört hundra gånger förut. Eller, om man lever under en sten, kanske det är helt nytt. Allt som krävs är att författaren har tillräckligt med kvickhet eller insikt för att få ämnet att kännas fräscht och engagerande.

Jesse Fox, Danny Mahoney och Sean Hart i Afterglow. Foto: Darren Bell

Vad som – till en början – är ganska tilltalande med denna föreställning är de tre manliga karaktärernas avklädda kroppar: ett borgerligt par, Josh (Sean Hart) och Alex (Danny Mahoney), som ägnar sig åt höghastighetssimulerat sex med vad vi senare förstår är deras yngre och inte alls förmögna ragg, Darius (Jesse Fox). De har mycket vältränade, väldefinierade kroppar med seniga muskler, minimal kroppsbehåring, attraktiva ansikten (som alla liknar varandra) och ett atletiskt, smidigt sätt att röra sig som vittnar om åratal av slit på gymmet eller i idrottshallen. De ler mycket, kramar om varandra på ett demonstrativt sätt och kysser varandra – ofta under rinnande vatten i en dusch på scenen – med en målmedveten aggressivitet som ändå lyckas förmedla samtycke och en känsla av studerad, kalkylerad självbekräftelse. Hänger ni med?

Danny Mahoney, Jesse Fox och Sean Hart i Afterglow. Foto: Darren Bell

Om du skrattar åt detta kan jag försäkra att du inte kommer göra det på teatern, för alla inblandade tar det på största allvar. Pjäsen vill givetvis – i Tom O'Briens lika balanserade som prydliga produktion – göra klart att dessa syner inte serveras bara för att kittla publiken. Långt därifrån. Vi förväntas värdesätta dessa individer och bry oss om hur de lever sina liv. Så vi får också se dem – varje gång en scen hackar till och tar slut – inte bara bli våta utan också torka sig och klä sig i och ur otaliga outfits (jag tappade räkningen, det måste vara en mardröm för skådespelarna att hålla reda på vilka plagg som ska på när i detta vardagliga drama). Medan dessa byten pågår (och ärligt talat borde de annonsera dem med skyltar som i boxningsmatcher), dundrar daterad klubbmusik från 25 år sedan i våra trumhinnor med en självgod intensitet, allt för att vi ska fokusera på dessa personers energiska livsstil. Den erfarne ljusdesignern David Howe får också vifta loss med ljuset i en sorts "klubb-flirt". Vad herr Howe egentligen tyckte om att behöva damma av den effekten vill jag nog inte veta. Hur som helst missar han inte ett steg under själva scenerna, utan ljussätter allt helt utsökt. Sex är ju, som Noël Coward en gång påpekade, egentligen bara en fråga om ljussättning, och med ett proffs vid spakarna blir det förstås snyggt!

Jag skulle vilja säga detsamma om Libby Todds eleganta scenografi. Den ser fantastisk ut: själva sinnebilden av ett trendigt loft i New York där (naturligtvis) dessa blottade själar lever sina liv. Problemen uppstår dock vid de frekventa och omständliga scenbytena, där materialet visar sig vara tungrott och tidskrävande att hantera. Varje gång en scen närmar sig sitt slut (vilket blir allt lättare att förutse), växer därför en klump i magen inför det febrila roddande som de stackars skådespelarna också tvingas utföra, i en sorts stum koreografi för de överarbetade, medan vi – den överdrivet tålmodiga publiken – attackeras av ännu en CIA-liknande dos av hemsk popmusik. (Spänn fast säkerhetsbältet... och i med öronpropparna!) Det är Joel Price vi har att tacka för detta anfall från ljudavdelningen. Låt det vara sagt. Han följer naturligtvis bara regissörens order.

Sedan kommer vi till det ännu svårare ämnet: skådespeleriet. Accenterna verkar övertygande (för ett icke-amerikanskt öra), men manuset är skrivet på det där ytliga, plywood-liknande sättet som kännetecknar alldeles för många skrivarkurser. Det finns inget som skiljer replikerna från det triviala mumlet i en såpoperas utfyllnadsscener mellan reklampauserna. Detta gör livet knepigt för våra tre skådespelare. De får inte mycket att jobba med. Och instinkten hos brittiskt skolade aktörer är att lita på och respektera texten, som de här levererar på det där torra och sakliga sättet som politiker pratar om Brexit. Men vi vet ju att det krävs så mycket mer. Och det gör det. Det här är skrivet för amerikanska skådespelare som är skolade på ett helt annat sätt. Pjäsen spelades länge på lilla Davenport Theater i New York (jag vill så gärna att den var döpt efter Dawn Davenport, men det är nog att hoppas på för mycket...). Jag kan tänka mig att amerikanska proffs hade kunnat gräva fram en undertext i varje banalt ögonblick och spela den, snarare än de bleka orden.

Danny Mahoney, Jesse Fox och Sean Hart i Afterglow. Foto: Darren Bell

Men de här tre killarna jobbar inte så. De spelar med alldeles för stor vördnad för orden som sådana. Varje fras är perfekt artikulerad, varje stavelse ges exakt rätt tyngd och längd, varje paus är expertmässigt avvägd, och så vidare. De är en fröjd som hantverkare betraktade. Ironiskt nog tar all denna noggrannhet dem inte ett dugg närmare pjäsens kärna. Det går inte. I amerikansk dramatik måste man glömma manuset och bara spela ögonblickets känsla, annars får man bara en parad av ord. Det är precis vad som händer här, och jag trodde inte på det en sekund.

Det gör hela teaterupplevelsen ganska plågsam. Det är illa nog att sitta igenom de oändliga scenbytena och dövas av en deprimerande samling samplingar, men det är bara sorgligt att ett så tunt skrivet manus inte överlever mötet med den strikta brittiska teatertraditionen. Det blir bara ett irritationsmoment. Om du verkligen vill njuta av den här pjäsen tror jag att du måste se den framföras av amerikaner, för dessa tre underbara skådespelare är tyvärr helt felcastade för denna text (casting: Anne Vosser) och får ingen hjälp av en produktion som, även om den ser imponerande ut, mest står i vägen för dem.

BOKA BILJETTER TILL AFTERGLOW

Gå med i vår sändlista