RECENSION: Agnes Colander på Jermyn Street Theatre ✭

Julian Eaves recenserar Harvey Granville Barkers pjäs Agnes Colander i regi av Trevor Nunn på Jermyn Street Theatre.

Agnes Colander

Jermyn Street Theatre

27 februari 2019

1 stjärna

Boka biljetter

Vad förväntar man sig av en feministisk pjäs där huvudkaraktären bär namn efter ett läckande köksredskap? Känner man förtroende för det man ska se?

Efter en sejour på Ustinov Studio i Bath har denna aldrig tidigare framförda tidiga pjäs av den sällan spelade sekelskiftesdramatikern Harvey Granville Barker nu tagit plats på en liten Londonscen för en kort spelperiod. Med undertiteln 'An attempt at life' (Ett försök till liv) framstår detta tydligt som ett rått och ofärdigt gesällprov, som lika gärna kunde ha kallats 'Ett försök till pjäs'. För det är precis vad det är. Karaktärer kliver in på scenen och håller monologer mot varandra – ord som nästan aldrig låter som det de faktiskt vill säga, och definitivt inte som det publiken vill höra dem säga. Mot slutet av första akten ger titelkaraktären en syrlig känga åt en av de två män som kretsar kring henne (medan hon själv kretsar kring en fjärde som vi aldrig får träffa): 'Är du gift?'. Friaren kontrar snyggt med repliken (han är irriterad över hennes utomäktenskapliga förhållande med en ultra-macho konstnär): 'Är du?'. Meningsutbytet är över på ett ögonblick, men det varar precis tillräckligt länge för att belysa exakt vad som saknas i resten av manuset: en känsla av dialog som växer fram naturligt ur karaktärer i en given situation.

I övrigt bjuds vi på sida efter sida av intetsägande posering, en svaghet i pjäsen som förvärras av Trevor Nunns lydigt naturalistiska iscensättning – ett grepp som bara kastar ett gällt ljus över verkets omogenhet och dess fundamentala livlöshet. När vi når pausen är vissa besökare redo att ge upp och går hem, vilket är synd. Det är nämligen i produktionens andra hälft, i dess avslutande scen, som Granville Barker plötsligt, oväntat och underbart nog hittar rätt och skapar genuint intressant teater – den sortens dramatik som senare skulle göra pjäser som 'The Voysey Inheritance' så givande. Det är dock bara denna enda scen som ger oss en glimt av vad som komma skulle (han skrev den som 23-åring, lade den åt sidan och försökte aldrig sätta upp den... klokt nog).

I övrigt tvingas vi bevittna det smärtsamma skådespelet i att se stor talang slösas bort på ett klent resultat. Dramatikern Richard Nelson fick i uppdrag att 'revidera' manuset inför uppsättningen, och gudarna ska veta vad han tyckte om det arbetet; det kan knappast ha berett honom mycket nöje. Det bereder definitivt oss väldigt lite nöje. Det största problemet är kanske att hjältinnans ständigt omskrivna make aldrig faktiskt dyker upp på scenen. Publiken väntar envist på att han ska gestalta sig för att antingen bekräfta, komplicera eller motbevisa allt som sägs om honom, men det ögonblicket kommer aldrig – en av manusets många besvikelser. Naomi Frederick i titelrollen verkar mest besvärad över de tomma rader hon tvingas vräka ur sig, och hon lyckas sällan övertyga som den konstnär hon ska föreställa. Som hennes radikala 'Seitensprung', dansken Otto Kjoge (låt oss minnas att Danmark ligger på vägen till Ibsens marker), har Matthew Flynn den nästintill omöjliga uppgiften att göra psykologiska förändringar trovärdiga, trots att de hämmas av både statiskt malande diskurser och en rörig brist på förberedelse. Han gör vad han kan, och man känner för honom – men av helt fel anledningar. Harry Lister-Smith som Alexander Flint, den naive gudinna-dyrkaren som är förälskad i vår 'Aggie' (ja, hon kallas så i pjäsen), lyckas inte tända många gnistor med sina matta repliker (med ett undantag!). Men Sally Scott drar det längsta strået genom att ha en karaktär som faktiskt har en riktning, i rollen som Emmeline Marjoribanks – en betydligt mer intressant och ekonomiskt utformad roll (kopplingen mellan hennes förnamn och den samtida, berömda familjen Pankhurst är säkerligen inte en slump). Hennes avskedsscen med Agnes är pjäsens vackra höjdpunkt och visar på författarens sanna potential.

Men alltför ofta är dessa förtjänster osynliga för oss. Cindy-Jane Armbruster spelar de två tjänarrollerna Martha (i England) och Suzon (utomlands – denna skildring av konstnärlig kärlek är sannerligen genom-överklassig) och tillbringar mesta tiden med att bära mat in och ut från scenen – ett tungrott grepp som berövar hennes slutliga, klyftiga förvandling mycket av dess kraft. I sällskap med dessa hårt arbetande proffs stapplar vi genom en historia som i slutändan saknar intrig, med vetskapen om att de åtminstone får betalt och syns. Utöver det finns få tröster. Många tunga kreatörer har bidragit, men med regissörens envishet vid ett bokstavligt anslag verkar det inte ha funnits mycket de kunnat göra. Richard Jones scenografi är trovärdig men hittar ingen 'poäng' i ett manus som så uppenbart saknar en. Detsamma gäller Paul Pyants ljussättning, som är dekorativ men inget mer. Fergus O'Hares ljuddesign gör vad den kan för att snygga till berättelsen med mycket kammarmusik, vilket i slutändan bara gör att hela anrättningen sjunker ihop än mer. Helhetsintrycket är av en en gång stor regissör som – vid detta tillfälle – visar tecken på sinande uppfinningsförmåga. Folk kommer gå för att de är fans av den en gång revolutionerande och häpnadsväckande regissören, men detta är endast för fanatiker och komplettister. Spelas till 16 mars 2019 på Jermyn Street Theatre. Foto: Robert Workman

BOKA BILJETTER TILL AGNES COLANDER