RECENSION: Albion på Almeida Theatre i London ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Mike Bartletts pjäs Albion, som nu spelas på Almeida Theatre i London.

Victoria Hamilton och Nicholas Rowe i Albion. Foto: Marc Brenner

Albion Almeida Theatre, 

5 februari 2020

4 stjärnor

Boka nu

Det här är en välkommen nyuppsättning av Mike Bartletts djupt tjechovska betraktelse över den gapande klyftan mellan Storbritanniens storstads內lit och den landsortsbefolkning som de varken känner, förstår eller tycker om.  Pjäsen blev en succé för tre år sedan och nu – något justerad för att passa vår marginellt förändrade tidsanda – är den tillbaka med nästan exakt samma rollbesättning för ännu en kort spelperiod i Islington.  Till skillnad från uppsättningen på National Theatre, som förbättrade originalet genom att ge karaktärerna något större än dem själva att kämpa mot, har den här borgerliga gruppen inget annat att slåss mot än sig själva – och det gör de verkligen.  Med besked.     

Den 55-åriga, skarpa matriarken Audrey har tagit över ett enormt, förfallet herresäte mitt ute i ingenstans. Hon är besatt av passionen att återställa dess en gång så vidsträckta trädgårdar, skapade av den legendariske men bortglömde 1920-talsträdgårdsmästaren Wetherbury.  Hennes namn för tankarna till en intressant botanisk parallell: den dömda blondinen och den mördande plantan uppkallad efter henne i "Little Shop of Horrors", och det vilar något lika tragiskt som hemskt över henne.  

Angel Coulby och Wil Coban. Foto: Marc Brenner

Kring denna nybörjare flockas ett hopkok av sociala stereotyper som Tjechov skulle ha älskat: den svage och indolente men självbelåtne andre maken, Paul (en lugnt nonchalant Nicholas Rowe); den vackra men redan bittert besvikna och vassa dottern Zara (medvetet döpt efter en budgetkedja?... Daisy Edgar-Jones); de trogna men skröpliga gamla tjänarna Matthew (Geoffrey Freshwater) och Cheryl (Margot Leicester); den tafatte unge mannen med talang men utan vilja att lyckas, Gabriel (passande änglalikt spelad av Donal Finn); den vänlige men handlingsförlamade grannen Edward (klädd i tweed och representerande den lägre adeln, Nigel Betts) och den inkräktande och skrämmande effektiva utländska medarbetaren Krystyna (Edyta Budnik).  På den eld som denna grupp genererar hälls tändvätska i form av tre andra element: den mystiska, hemsökande närvaron av en stum död son som stupade i ett avlägset, meningslöst krig, James (Wil Coban, som också dubblerar – en smula förvirrande – som Weatherbury själv, och ytterligare en figur i denna trassliga väv, Stanley); hans sörjande fästmö Anna (Angel Coulby), som likt en modern Ofelia drivits till vansinne av växter; och slutligen – nådastöten – den pusjkinske, distanserade observatören och kommentatorn Katherine Sanchez (Helen Schlesinger), en kändisförfattare och värdinnans gamla bästa vän som granskar publiken minst lika intensivt som sina medspelare.  

Fångade på Miriam Buethers ovala, upphöjda gräsmatta delas handlingen i Bartletts manus upp i fyra akter genom att scenens utkanter först fylls och sedan töms på rader av krukväxter – i princip den enda fysiska handlingen i denna kvävande och förtryckande värld.  I övrigt bjuds vi på två och en halv timme av det ena grälet efter det andra, endast avbrutet av allt kortare glimtar av lyckligare stunder.  Även om detta kräver ett visst tålamod av publiken, belönas uthålligheten rikligen i den kulminerande tresidiga ordväxlingen – en mönsteruppvisning i passiv aggressivitet – där mor, dotter och bästa vännen (som nu är dotterns lesbiska älskarinna, och nej, det går inte att missa) tävlar om det moraliska övertaget.  Det är en magnifik scen som påminner oss om vilken briljant dramatiker Bartlett är. 

Om ändå hela pjäsen gick på högvarv på samma sätt som den dialogen.  Tyvärr lyckas inte resten av manuset, trots att det är proppfyllt av fascinerande kommentarer om dagens värld, politik, samhälle, rikedom, fattigdom och könsroller, hitta en lika säker grund som i det ögonblicket av naken emotionell ärlighet.  Saken kompliceras ytterligare av en intrig med fler hål än de tömda rabatterna, men jag råder besökare att inte hänga upp sig på småsaker som: "Men en kvinna med hennes kapacitet skulle väl aldrig göra ett så grundläggande misstag som att inte besiktiga ett stort gammalt hus ordentligt?"  Det finns sällan någon fördel med att försöka vara smartare än karaktärerna på scenen.  

Daisy Edgar Jones i Albion. Foto: Marc Brenner

Istället vill jag be er reflektera över hur otroligt svårt det är att (a) få någon sorts fason på vad som händer i detta moderna "Albion" (det poetiska namnet för England), och (b) hur mycket svårare det är att försöka brotta ner hela vårt kaotiska land på en enda scen inom en begränsad tidsram.  Bartlett och hans fingertoppskänsliga regissör Rupert Goold har gjort sitt yttersta, och de träffar rätt lika ofta som de missar.  Rollbesättningen är mycket bra, och Hamilton hittar ständigt nya nyanser i Audrey – en kvinna som uppenbarligen knappt vet vem hon själv är.  Neil Austins skickliga ljussättning och Gregory Clarkes levande ljuddesign fördjupar världen ytterligare och ger den en lockelse som nästan helt övertygar.  

Men om det totala intrycket av detta Albion inte riktigt klingar sant, bör vi söka förklaringen utanför scenen: visst, det är inte lätt att skriva som Tjechov, men det är betydligt svårare att leva – och försöka skapa något meningsfullt av sig själv – i ett gammalt imperium som befinner sig i sitt slutstadium av förfall. 

BOKA BILJETTER TILL ALBION