RECENSION: Alice d'Lumiere: Speaking Out and Fitting In, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Alice d'Lumiere i hennes nya föreställning Speaking Out and Fitting In på Mercury Theatre i Colchester.

Alice d'Lumiere Alice d’Lumiere: Speaking Out and Fitting In. Mercury Theatre, Colchester

30/6/22

4 stjärnor

Alice d'Lumiere turnéinformation

Performancepoet, burlesqueartist, akrobat och en allmänt tankeväckande röst kring allt som rör könsidentitet – Alice d’Lumieres nya show gör verkligen skäl för namnet. Att finna sin röst och att passa in i samhället står i centrum för denna lekfulla upplevelse, där vi får följa med på båda sidor av könsgränserna och observera livet som både man och kvinna. Från de begränsningar det innebär att vara en ordentlig affärskvinna inklämd på ett tåg fullt av ”manspreading”, praktiska skor och professionell klädsel, till en storslagen final i toppen av en julgran – här skalas lager av, byts ut och anammas i ett utforskande av femininitetens många aspekter.

Den fjärde väggen är raderad och en rad olika röster leder oss genom Alices erfarenheter. Poesin är pricksäker och humoristisk; textens rytm under tågresan ekar av Audens klassiska dikt Night Mail. En skimrande blå klänning ger vika för burlesk sensualitet när regissören Angelica Bangs placerar Alice med stor säkerhet i en luftakrobatikring – en färdighet hon lärt sig specifikt för denna föreställning. Det är imponerande och genuint gränsöverskridande. Tempot trappas upp och vi bjuds på ett självsäkert intåg i olika sociala sammanhang, bara för att tvärt avbrytas av skildringen av en obehaglig händelse på en pub. Det finns många ögonblick som tvingar oss att stanna upp och reflektera över den kvinnliga erfarenheten.

Kompositören Tina Gooding har skapat ett partitur som harmonierar perfekt med materialet, även om de förinspelade rösterna var något låga i volym. Detta förtog dock inte helhetsintrycket av en föreställning som enligt mig har två stora styrkor. Den första är rösten i sig självt. Alice och hennes manliga motpart, Darren Gooding, utforskar många stämmor i sökandet efter hennes egen – det finns bland annat ett fantastiskt Eddie Izzard-nummer som visar prov på skicklig imitationskonst! Alices röst är mild och artig, men minst lika kraftfull för det; hon bevisar att man inte behöver skrika för att göra avtryck. Den andra styrkan är vänligheten. Detta är en produktion skapad med omsorg och medkänsla, där publiken känner sig varmt välkomnad – inte minst tack vare att salongsbelysningen hålls på halvljus så att Alice kan tala direkt till oss. Det gör att vi ”passar in” från allra första början. Hennes nästa verk kommer att innehålla opera. Jag längtar redan!