RECENSION: All In A Row, Southwark Playhouse ✭✭

Sophie Adnitt recenserar Alex Oates pjäs All In A Row som nu spelas på Southwark Playhouse i London.

Simon Lipkin, Hugh Purves och Charlie Brooks i All In A Row. Foto: Nick Rutter All in a Row

Southwark Playhouse

18 februari 2019

Två stjärnor

Boka biljetter Jag har aldrig tidigare varit på en pressvisning där det pågår en protest utanför, men det finns väl en första gång för allt. Orsaken till protesten är All in a Row, som just nu spelas på Southwark Playhouse-scenen Large – mer specifikt handlar det om det häpnadsväckande missriktade, för att inte säga märkliga, beslutet att framställa karaktären av en svårt autistisk pojke med… en docka. En docka med grå hy. Av någon anledning. Med sina oerhört osympatiska karaktärer och sin olyckliga underton blir All in a Row en mycket obekväm och obehaglig upplevelse. Martin (Simon Lipkin) och Tamora (Charlie Brooks) förbereder sig för att tillbringa en sista kväll med sin unga son Laurence (dockspelaren Hugh Purves). Laurence är autistisk, icke-verbal och ibland våldsam, och någon har upptäckt blåmärken på pojken och tillkallat socialtjänsten. I morgon ska Laurence flytta till ett specialcenter 30 mil bort – en bildberättelse i en pärm med titeln ”Laurence ska flytta” finns redan på scenen när publiken kommer in. Laurences vårdare Gary (Michael Fox) är också på plats och verkar vara den enda personen som kan lugna ner Laurence när han blir förtvivlad. Under tiden hackar Martin och Tamora på varandra och Martin utsätter oförklarligt nog sin fru för grymma spratt som han sedan skyller på sin son (som inte kan försvara sig själv).

Hugh Purves och Michael Fox i All In A Row. Foto: Nick Rutter

Martin är en vedervärdig karaktär, men om man ska vara ärlig är Tamora inte mycket bättre, och efter 90 minuter med dessa osympatiska människor känns det som om de förtjänar varandra. Trots deras situation och utmaningarna med att ta hand om Laurence är det verkligen svårt att känna ett spår av sympati för någon av dem, och trots deras ständiga bedyrande om att de faktiskt älskar sin son så tror jag aldrig på det. Laurence betraktas tydligt som en börda och ett irritationsmoment för dem, och den återkommande antydan om att hans mamma anser att han behöver ”botas” från sin autism är hemsk.

Sian Kidds docka som föreställer Laurence hamnar helt i den ”kusliga dalen” (uncanny valley) med sin gråa hy (jag förstår fortfarande inte varför man valde just grått) och ett obehagligt, fixerat uttryck. Purves ben fungerar som Laurences ben, medan Laurences överkropp ser ut att växa ut ur Purves mage. Dockspel är en intressant teknik, men det ser så märkligt ut att det ofta distraherar från handlingen. Våldsskiften, särskilt när Laurence hålls fast, och anledningen som produktionsteamet anger för att använda dockan, skulle lika gärna kunna genomföras med en mänsklig skådespelare – en skicklig kampregissör och lugna, grundliga repetitioner skulle ge samma effekt. Det faktum att Purves behåller full kontakt med dockan under de våldsamma scenerna gör ursäkten än mer svag.

Simon Lipkin och Charlie Brooks i All In A Row. Foto: Nick Rutter

Skådespelarna gör sitt bästa med materialet. Simon Lipkin har bevisat sin talang för humor många gånger förr och fortsätter med det här, och Michael Fox som Gary har en naturlig charm. Hugh Purves är uppenbarligen en begåvad dockspelare men hamnar i skuggan av kontroversen.

Dramatikern Alex Oates har baserat pjäsen på sina egna erfarenheter av att arbeta med vuxna och barn med funktionsvariationer, och jag tvivlar inte på att mycket av pjäsen bygger på verkliga händelser, men texten känns outvecklad. Majoriteten av dialogen är väldigt grundläggande, regin tar till skrikande för att skapa spänning och intrigen känns förutsägbar – vändningarna överraskar aldrig. Karaktärerna är röriga och mänskliga, men det är nästan omöjligt att heja på dem. Oates kan skriva hyfsad dialog och har helt klart en känsla för vardagshumor, men hans narrativa struktur saknar det flyt som krävs för att hålla en publik fängslad. Tyvärr dränks all potential av de dåliga besluten.

Ja, berättelser om autism och neurodivergens behöver få ta plats på de stora scenerna – men inte så här, vilket är en förolämpning mot autistiska personer och deras familjer. Det finns intressanta idéer begravda i pjäsens kärna, men de kvävs av lager på lager av okloka beslut (dockan är bara ett av många). Man tvingas fråga sig – fanns det ingen under någon del av processen som invände mot detta?

När National Autistic Society går ut offentligt och säger att de inte kan stödja din produktion borde det vara en fingervisning om att ändringar krävs. Den uppenbara vägran att lyssna är oerhört frustrerande. Detta kunde ha varit ett fantastiskt tillfälle att öppna upp för ett samtal, men chansen slösades bort till förmån för ett grepp som borde ha skrotats redan vid första genomläsningen.

”Låter riktigt kränkande, eller hur?” mumlar Gary skamset efter en extremt illa genomtänkt kommentar om Laurence.

”Ja”, svarar Martin ”faktiskt.”

Ja. Faktiskt.

BOKA BILJETTER TILL ALL IN A ROW