RECENSION: Austentatious, Savoy Theatre ✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Austentatious, den improviserade Jane Austen-romanen, under dess premiärkväll på Savoy Theatre i London.

Ensemblen i Austentatious!. Foto: Robert Viglasky Austentatious

Savoy Theatre

Fyra stjärnor

Boka nu Det är en sanning som är allmänt erkänd, att en improviserad pjäs som förärats med en pressvisning, måste vara i behov av en recension. Därför var intresset stort när Savoy Theatre, under denna söndagskväll, överlämnades till Austentatious – ett sällskap av resande skådespelare som, till den samlade aristokratins förnöjelse, satte upp ett stycke som de påstod vara ett förlorat verk av den högt aktade författarinnan Miss Austen. Pjäsen togs väl emot och skådespelarna var mycket behagliga; det bjöds på rikligt med munterhet och föga till intet ohövligt beteende från publiken. Det var därför sannerligen olyckligt att den illvilliga uslingen Miss Adnitt bjudits in för att närvara. Miss Adnitt fann stort nöje i stycket och tillbringade mycket av kvällen med att brista ut i högljudda och ganska vulgära skratt – högst ovärdigt... Mitt under sin pågående höstturné intog den Jane Austen-influerade improvisationsteatern Austentatious West End-scenen för ett av sina gästspel på Savoy. Då Dreamgirls hade sin ordinarie spellediga söndag tog Austentatious över teatern med sin geniala utfällbara dekor som utgjorde fonden till ett ståtligt gods, komplett med kostymer i tidstypisk regency-stil. Ackompanjemanget sköttes av den blixtsnabba musikduon Oliver Izod och Dylan Townley, som riffade på allt från Tequila till Go to Sleep och romantiskt underlagsmusik, tillsammans med Damian Robertson som har den otacksamma uppgiften att improvisera ljussättningen för en hel föreställning i stunden. Det som följer är nittio minuter av ren euforisk komik.

Publiken välkomnas med musik och sång från Regency-eran, och för ett kort, oroväckande ögonblick ser det ut som om vördnaden för Austen ska dämpa kvällens stämning. De roligaste komedierna brukar ju oftast behandla sitt källmaterial med en glädjefylld respektlöshet – att de inte bara kritiserar verket utan snarare knuffar ner det för flera trappor och sätter eld på det.

Jag hade inte behövt oroa mig.

Ensemblen i Austentatious - The Improvised Jane Austen Novel. Foto: Robert Viglasky Vi introduceras för en Austen-expert som avslöjar att, tvärtemot vad många tror, skrev vår kära Jane närmare 900 förlorade romaner – och vi ska få upptäcka en av dem ikväll. Efter att publiken ropat ut sina förslag landar kvällens bidrag i Call Me By Mr Darcy’s Name, där Darcy är en revisor vars ankomst till Jones Manor under sommaren får alla i extas, inte minst Edward, familjen Jones överdramatiska son. Den enda som inte är imponerad av Darcy är hans arroganta, fackligt anslutna tjänare Leroy. Anakronismerna flödar när allt från chokladbitar och tequila-shots till modemässigt ”sass” nämns med den typiska, öfverklassiga betoning man väntar sig i ett kostymdrama, vilket gör dem än mer oväntade. Det är givetvis det som är skönheten med improvisation – varje föreställning består av en helt unik historia som inget kan förbereda dig på, men Austentatious är skickliga och tillräckligt alerta för att skapa jublande citatvänliga scener helt ur tomma intet. Några av de bästa stunderna uppstår när den fjärde väggen raseras totalt; till exempel när skådespelarna leder in varandra på bisarra sidospår och deras uppenbart förvirrade motspelare inte har något annat val än att följa med, eller när en karaktär mitt i en monolog deklarerar att han kan säga vad som helst eftersom ingen lyssnar då han blir