RECENSION: Ballyturk, National Theatre ✭✭✭✭

Ballyturk Lyttleton Theatre 20 september 2014 4 stjärnor

I sin briljanta essä, Desire and Mystery, beskriver Colm Tóibín Enda Walshs arbete så här:

"Hans bilder är oförutsägbara, märkliga. Ingen av hans karaktärer vet vad de ska säga härnäst. Föremål har precis som orden en ryckig, framrusande funktion. Det finns stunder då allt verkar öppet för möjligheter, men sedan visar det sig att dessa stunder skapats bara för att kunna överrumplas. Möjligheterna begränsas och förstörs så att tal, handling, tanke och rörelse på scenen blir skrämmande och meningslösa, dömda att upprepas om och om igen, som en del av ett manuskript, en del av en labyrint av händelser utan utgång och där ingången är blockerad eller helt bortglömd... Hans karaktärer lever i en berättelse de själva skapat som inte kan göras ogjord... Att berätta historier har lemlästat dem. De väntar då, som i Ballyturk, på att utomstående ska komma och väcka dem, eller åtminstone puffa till dem och oroa dem medan de vandrar i sin vakna sömn... språket är i hans universum ofta också redo att resa sig, att röra sig mot något klangfullt, nästan religiöst tillstånd, där kadenserna är ogenerade i sin egen skönhet."

Enda Walshs urpremiär av sin egen pjäs, Ballyturk, spelas nu på Lyttelton Theatre och demonstrerar på ett enkelt och helt fängslande sätt varför National Theatre är så viktig. (Tóibíns essä finns med i programbladet.)

Ballyturk är en anmärkningsvärd pjäs, ett komiskt monster som bjuder på fantastiskt arbete för de tre skådespelarna, men som kan betyda allt eller inget för sin publik. Det är en upplevelse, djupt teatralisk och originell, men lika svårfångad som den är engagerande. Om någon påstår sig veta exakt vad pjäsen handlar om kan du vara säker på att de inte har en aning.

Pjäsen utspelar sig i ett enda rum. Först verkar det sakna dörr, men det visar sig finnas två gömda sådana. Två namnlösa män, 1 och 2, bor i rummet. De lever löjliga liv inspirerade av gamla vaudeville-nummer; ibland känns det som om de agerar i en stumfilm. Vid andra tillfällen hoppar och far de maniskt runt på scenen, tar sin tillflykt till udda hörn och spelar en rad andra karaktärer som de antingen känner eller har hittat på – kanske de människor de tror bor i världen utanför. Ibland tjuvlyssnar de.

Sedan anländer man nummer 3 och allt förändras. Tonen, färgen och känslan av ödesmättnad skiftar, likaså språkets poetiska storslagenhet. En av de två ursprungliga männen måste lämna rummet och dö. Men överraskningarna slutar inte där.

På många sätt påminner upplevelsen om att se I väntan på Godot framförd av brittiska komikerlegendarer som Kenneth Williams och Michael Crawford, förutom att Godot faktiskt dyker upp och visar sig vara en dyster varelse – hälften The Smoking Man från Arkiv X, hälften Tony Soprano. Vilket egentligen bara är ett sätt att säga att det är helt olikt allt annat du någonsin sett på en scen.

Den är elektrisk i sin sceniska utmaning. Som Tóibín säger skapar Walsh ögonblick bara för att krossa dem; för att förvirra förväntningar, för att få dig att skratta och tänka. Och förundras.

Ensemblen är exceptionellt bra.

Stephen Rea är underbar som den tungsinte Nummer 3. Hans känsla för hotfullhet och poesi är utsökt, och han krossar den gemytliga, eremitliknande tillvaro som den knasiga, Chaplin-artade duon levt i och som vi fått njuta av.

Cillian Murphy är i absolut högform vad gäller fysisk komedi som den springande, hoppande, knivviftande och krogmamsell-imiterande Nummer 1. Hans blick är plågad av smärta, rädsla och hopp, och hans seniga kropp darrar och skälver under karaktärens alla krav – den yngste och mest behövande i duon. Den rituella känsla han frammanar i de knivskarpa komiska numren är anmärkningsvärd, likaså den mänsklighet han ger varje aspekt av fånigheterna. Han är häpnadsväckande bra.

Det är även Mikel Murfi, som spelar den mer stoiske och sansade Nummer 2 – om man nu kan säga så om en karaktär som dyker upp första gången klädd i bara krispiga vita kalsonger, täckt av talk och med en handdammsugare för att få bort cornflakes från Murphys fötter. Han är lika rubbad och vackert mänsklig som han är fånig, och en fantastisk mimare. Hans slutscener är mer rörande än man kunnat ana under pjäsens första trettio minuter.

Det här är tre begåvade skådespelare på toppen av sin förmåga, som helhjärtat omfamnar utmaningarna i Walshs text och regi.

Jamie Vartans scenografi är strålande: man vet aldrig riktigt vad det är man tittar på, vilket förstärker hela poängen med Walshs skrivande. Det bjuds på en fantastisk exploderande mikrovågsugn och en underbar eldsvåda i ett gökur. Och Helen Atkinsons ljuddesign gör att ensemblens fjärde medlem, en surrande fluga, får den framträdande roll den förtjänar.

Detta är en vild, originell och oväntad kväll av scenisk extremism. Du behöver inte räkna ut vad Walsh vill ha sagt för att ha en fantastisk stund; faktum är att om du försöker kan det snarare stå i vägen för din upplevelse.

Låt det skölja över dig och låt skådespelarna förtrolla dig. Det finns inget liknande på någon scen i West End just nu.