RECENSION: Bare, The Vaults London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar pop-operan Bare av Damon Intrabartolo och Jon Hartmere, som just nu spelas på The Vaults i London.

Ensemblen i Bare

The Vaults

29 juni 2019

3 Stjärnor

Boka nu

Slutscenen i den här pop-operan är en av de minst poppiga och minst operatiska delarna, men det är den som bär på mest dramatisk kraft.  När den utspelar sig – och påminner oss om de hårda verkliga historiorna bakom den trygga leken och teaterns låtsasvärld – får den oss att reflektera över att showen kanske, bara kanske, hade fungerat mycket bättre om den ägnat lite mindre kraft åt underhållning och mer åt det starka budskap den vill lämna oss med.

Som det är nu får vi en ganska konventionell berättelse bakom kulisserna om en katolsk high school i USA som sätter upp 'Romeo och Julia'. Skådespelaren i den manliga huvudrollen är bisexuell och involverad med både tjejen som spelar Julia och en kille som spelar Mercutio – och den senare är hans mer långvariga och djupt kända relation.  Scenen är därmed riggad för att de romantiska spänningarna ska nå kokpunkten när de kastas in i den tryckkokare som är Montagues och Capulets värld.  Rent hantverksmässigt är det precis vad Jon Hartmeres libretto levererar, medan Damon Intrabartolos musik håller takten med omedelbart trallvänliga låtar som tyvärr är lika lätta att glömma bort direkt efteråt. Hans ballader är betydligt bättre och fyller ut större delen av showens senare hälft med strålande effekt, men inget är riktigt lika rörande som det fantastiska körarrangemanget, som här får ett suveränt liv av en underbar ensemble.

Tom Hier, Mark Jardine och Darragh Cowley i Bare.

I just den här uppsättningen är det dock inte säkert att man uppfattar allt det där.  För det första är bandet – kapellmästare Alasdair Brown och ljuddesign Ross Portway – alldeles för högljutt under den första halvtimmen av föreställningen, hela expositionen. Det gör att de flesta som ser den för första gången knappast lär höra tillräckligt av texten för att förstå vilka karaktärerna är, vad de vill och – framför allt – varför vi ska bry oss.  Det var fallet för nästan alla som satt på de dyra platserna runt mig under den ordinarie föreställning jag såg (inte pressvisningen).  Och vilka platser sen!  De är DE mest obekväma du kan hitta i London just nu.  För nästan £40 per biljett är det mycket pengar att kasta bort bara för att boka in ett besök hos en osteopat.  Inte nog med det, de är placerade på plan mark UNDER scenhöjd, så man missar massor av detaljer i koreografin och det som sker på scen.  Och (det blir värre) själva scenytan är en lång, korridorliknande plattform längs ena sidan av de underjordiska valven under Waterloo Station; även om en liten del sticker ut tillräckligt för att några dansare ska få plats, så flyger föremål titt som tätt ner mot publiken (som tur var träffades ingen betalande gäst under min kväll).

Läser du fortfarande?  Inget av ovanstående är skådespelarnas, musikernas, regissörens eller koreografens fel.  Om man tog deras arbete, gav dem bättre ljudbalans och en lämplig lokal, skulle man ha en mycket mer framgångsrik produktion.  Tyvärr har SR Productions, som tidigare gjort mycket lyckade – och betydligt mindre – projekt, gjort några fatala felbedömningar här som effektivt förstör för alla andra.

Georgia Bradshaw, Beccy Lane och Lizzie Emery i Bare.

Det är verkligen synd.  Julie Atherton regisserar med lätthet och pondus genom en show som har många väldigt knepiga övergångar.  Jag har sett det här verket förut och vet exakt var de är och vilka problem de kan orsaka.  Hon undviker dem alla.  Hon lockar också fram fantastiska prestationer från sin unga ensemble.  Darragh Cowleys Jason (Romeo) är ett fysiskt fenomen – särskilt när han klär av sig till sina välfyllda boxerkalsonger... bra jobbat – och Lizzie Emerys Ivy (Julia) är en stark artist med vacker röst som säkerligen kommer nå långt.  Hennes antagonistiska rumskamrat Nadia (Amman), spelad av Georgie Lovatt, får showen att stanna av beundran med sin 'A Quiet Night At Home'.  Dessutom får vi suveränt stöd från skolpjäsens regissör, Sister Chantelle/Virgin Mary, spelad av den amerikanska Stacy Francis, som får taket att lyfta med '911! Emergency!' och 'God Don't Make No Trash'.  Bara för dessa prestationer borde folk köa för att se föreställningen.

Daniel Mack Shand och Stacy Francis i Bare.

Till detta kan vi lägga den strålande ensemblen i övrigt: Tom Hiers glimrande Matt (Tybalt) är en magnifik tenor som redan nu är på väg mot de stora huvudrollerna – när du hör hans röst förstår du varför!  Vacker ton, teknisk lätthet och kristallklart uttal (när bandet på bara fem personer inte överröstar honom).  Athena Collins förtjänar att nämnas för sin magnetiska scennärvaro.  Vid hennes sida i Jungfru Maria-scenerna kommer Georgia Bradshaw som Kyra till sin fulla rätt.  Liv Alexander som Diane och Beccy Lane som Rory får också sina stunder att glänsa, liksom Tom Scanlons atletiska Zack, Bradley Connors robusta Lucas och Alexander Moneypennys skarpt observerade Alan.  Hollie-Ann Lowe är en mycket kapabel swing.  Och så har vi de andra vuxna: Jo Napthines suveräna Claire (Peters mamma) som även hon stjäl showen med en fantastisk tolkning av 'Warning'.  Mark Jardine är en trovärdig präst.  Den enda i sällskapet som känns obekväm i sin roll, och det är svårt att säga exakt varför, är Daniel Mack Shands Peter (Mercutio).  Kanske hade han en dålig dag; toner togs ofta underifrån och han verkade kämpa med fraseringen. Men mer än så saknade han den energi som fanns överallt annars i ensemblen; hans Peter framstår som lite blek, vilket är uppsättningens enda stora besvikelse.  Det förvånade mig, då jag gillade honom skarpt som Jeff på Waterloo East nyligen i en produktion av samma bolag.

Ett annat vinnande inslag, som förtjänar extra uppmärksamhet, är Stuart Rogers suveräna koreografi.  Jag såg hans arbete i Urdang Academys uppsättning av samma show på Finsbury Town Hall för några somrar sedan och älskade det.  Nu har han mognat ytterligare i sina dansnummer och jobbar dessutom med mer erfarna artister.  Trots att han tvingas arbeta på en nästan omöjlig yta är resultatet magnifikt (om man bara kunde se det bättre).  Ljussättningen av Andrew Ellis är ofta suggestiv och spännande, även om det händer att starka strålkastare riktas mot publikens ögon lite längre än vad som känns bekvämt.  Jag har inget emot att kisa ibland, men jag misstänker att andra kan ha det.

Hur som helst, där har ni det.  Showen skulle kunna vara riktigt bra om producenterna bara åtgärdade några nyckelproblem.  Kommer de göra det?  Det återstår att se.

BOKA BILJETTER TILL BARE PÅ THE VAULTS