RECENSION: Bindweed, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Martha Loaders pjäs Bindweed på Mercury Theatre i Colchester.

Ensemblen i Bindweed. Foto: Will Green Bindweed

Mercury Theatre

18 juni 2024

5 stjärnor

En kurs för fyra män som dömts för våld i nära relationer; de måste delta varje vecka, annars riskerar de fängelse eller att förloras rätten att träffa sina barn. Gruppledare är Jen, som nyligen gått över till socialt arbete från polisen (The Met) efter att ett skakande mordfall orsakat henne ett sammanbrott. Nu vill hon bryta cirkeln och förhindra att männen återfaller i brott. Martha Loaders enastående pjäs ger männen och deras liv skarp profil, och i händerna på en mindre skicklig dramatiker hade karaktärerna lätt kunnat bli endimensionella. Men pjäsens över två år långa utvecklingstid och gedigna research har resulterat i en extraordinär, nästintill fysisk upplevelse som väcker empati för alla, trots de fruktansvärda handlingar de har begått.

Laura Hanna och Josie Brightwell. Foto: Will Green.

Ett perfekt manus möter en perfekt rollbesättning – det här är en fenomenal ensemble. Laura Hanna är klockren som Jen; hon visar oss både sårbarheten och styrkan som växer fram när hon tar männen genom deras "resa" (pjäsen driver förtjänstfullt med klyschiga modeord). Den inledande monologen, med sina naturliga rytmer, visar på Loaders fantastiska öra för dialog och realism. Den drar in oss direkt och framförs suveränt av Sean Kingsley vars karaktär Brian framstår som "skrämmande normal". Moray Treadwell övertygar som kyrkoherde Frank, som slagit sin hustru i fyrtio år men fortfarande tror på Guds plan. Shailan Gohil tillför känslighet i dubbelrollerna som Jens obehagliga dejt Peter och gruppens yngsta medlem Charlie, medan Simon Darwen är helt enastående som den sarkastiske och stökige Mike, som senare blir en av Jens starkaste allierade. Det fina med både manuset och skådespeleriet är hur lager efter lager skalas bort, och vi upptäcker att dessa män själva har upplevt våld och fått det presenterat som ett normalt sätt att hantera ilska. Josie Brightwell håller vårt fokus på kvinnorna genom att spela en rad olika roller med stor scenisk närvaro.

Laura Hanna, Shailan Gohil och Simon Darwen. Foto: Will Green

Allt knyts samman av regissören Jennifer Tangs perfekta tempo, som låter pjäsen andas medan vi håller andan. Lulu Tams scenografi utnyttjar studiorummet till max, där stolar – det mest vardagliga av föremål – hänger kaotiskt över scenen. Det är en tuff pjäs att se, men humorn är vass, ibland galghumoristisk, och exploderar vid exakt rätt tillfällen. Pjäsen slutar dessutom med en strimma hopp. Som vinnare av Bruntwood-prisets jurypris för nyskriven dramatik anser jag att Loader har skrivit en modern klassiker, och jag hoppas att den får ett långt liv efter spelperioderna på New Wolsey i Ipswich och Arcola i London.

Bindweed - New Wolsey Theatre Bindweed - Arcola Theatre