RECENSION: Brawn, the Space Surgeons Hall, Edinburgh Fringe ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Brawn, skriven och framförd av Christopher Wollaton på theSpace @ Surgeon's Hall under Edinburgh Fringe.

Brawn theSpace @ Surgeon's Hall, Edinburgh Fringe

22 augusti 2018

4 stjärnor

Vare sig det berodde på slumpen eller var en ren trend, så såg jag en hel del verk på årets Fringe-festival där dramatiker och artister utforskade medias inflytande och perfektionsidealens inverkan på psykisk hälsa och kroppsbild. Brawn, skriven och framförd av Christopher Wollaton, är ett högst välkommet bidrag till just den debatten.

Ryan spenderar merparten av sin tid i sin pappas garage, som han har konverterat till ett gym. Han tränar maniskt och isolerar sig från familj, vänner och flickvän. Han lider av kroppsfixering och dysmorfofobi – han kommer aldrig att bli nöjd med sin kropp. Under pjäsens cirka 50 minuter framträder Wollaton bar överkropp och tränar samtidigt som han talar till oss. För oss i publiken ser han naturligtvis ut att ha en perfekt fysik, men genom att bjuda in oss att betrakta honom förstärks tragiken i hans tillstånd. Samtidigt som han mejslar fram sitt sexpack, stänger han in sig själv i djup ensamhet. Det visar tydligt hur jargong, slentrianmässiga omdömen och mediebilder kan skada det inre välbefinnandet.

Det känns självupplevt, som att föreställningen bottnar i verklig erfarenhet. Om den psykiska hälsan och fysiken tillåter, vore det intressant att se pjäsen pressas ännu längre – att den kraftfulla slutscenen förlängs till ett överväldigande och obehagligt träningspass. Det finns ett stort mod i att en man som han vågar lyfta dessa frågor, och produktionen samlar dessutom in pengar till organisationen MIND. Bara av den anledningen förtjänar de en fullsatt salong.