RECENSION: Bug, Found 111 Theatre ✭✭✭✭✭

Kate Fleetwood och James Norton i Bug. Foto: Simon Annand.

Bug Found 111 Theatre, 30 mars 2016 5 stjärnor

Found 111 är en extraordinär teater; en spelplats sjudande av potential, belägen högst upp i ett lika elegant som ruffigt, bohemiskt lagerhus vid Charing Cross Road. Simon Evans nya uppsättning av Tracey Letts Bug passar perfekt in här och utnyttjar fringe-estetiken för att skapa en magnifikt klaustrofobisk effekt. Tillsammans med ett fascinerande manus och rollprestationer av två skådespelare på toppen av sin förmåga, blir Bug en spektakulär teaterupplevelse.

Pjäsen inleds med den socialt utsatta Agnes (Kate Fleetwood) och hennes vän RC (Daisy Lewis) som röker crack i Agnes slitna motellrum. Plötsligt avbryts deras ”fest” av Peter (James Norton), en bekant till RC som presenterar sig med den föga förtroendeingivande repliken: ”Jag är ingen yxmördare”. Det är han inte heller, även om han erkänner att han har en tendens att göra folk obekväma. Faktum är att Agnes faller för Peters ärliga sätt och godhjärtade natur; motsatsen till hennes exman Jerry (Alec Newman). Peter är vältalig, eftertänksam och intuitiv, och paret hamnar snart i säng tillsammans. När de vaknar känner Peter kryp under huden, vilket blir startskottet för en folie à deux som hotar att förtära dem båda.  

Det här är inte en pjäs för den känslige. Bug är rå, blodig och plågsamt intim. Scenografin löper runt publiken, och många sitter bara decimeter från skådespelarna. Framför allt förblir Agnes och Peter empatiska figurer, även när förståndet vittrar sönder för varje desperat drag mot en inbillad insekt. Deras udda men ömsinta romans är en lindring i deras hårda och ödsliga liv, och precis som många av oss törstar de efter ett syfte. Tragedin i Bug är att deras hoppfulla slut alltid är precis utom räckhåll, motarbetat av envisa, skoningslösa minnen som tar sig uttryck i självdestruktiva beteenden.

James Norton och Kate Fleetwood i Bug. Foto: Simon Annand

Kate Fleetwood levererar en mästerlig prestation, en djupgående skildring av hur tidigare tragedier naglar sig fast vid en människas karaktär. Hennes blyga men samlade sätt med Peter kontrasteras av den nervöst defensiva hållning hon intar mot Jerry, en hållning som bryts ner av hans riktade aggression. Vi ser en person djupt präglad av förlust, så desperat att behålla det här nya, goda med Peter att hon blir en slav under hans alla vilda teorier. När hon klamrar sig fast vid deras febriga logik är det som om Agnes kämpar för sitt liv, och Fleetwood skildrar kraftfullt hur hennes levande och kvicka personlighet tynar bort.

Peter är en komplex utmaning för vilken skådespelare som helst, då rollen rymmer en risk för oavsiktligt överspel. James Nortons prestation är djupt fysisk men väldigt naturlig, då Peters mani underbyggs av hans fängslande introduktionsscener. Här fångar Norton vackert essensen av en man som är livrädd för att skada andra, men samtidigt desperat efter mänsklig värme. Hans besatthet är något han inte gillar att prata om, eftersom det ”skrämmer folk”, men att tala om det blir ett tvång – en utveckling som är fantastisk att bevittna. Peter lamslås av varje eftergift till paranoian, och Nortons mångbottnade spel väger skickligt upp hans alltmer oberäkneliga beteende mot kroppens förfall.

Fleetwood och Norton kompletteras av utmärkta biroller. Alec Newman är en trovärdigt manipulativ Jerry – karismatisk men elak, en härdad sociopat. Daisy Lewis som RC bidrar med stor värme i sina scener med Agnes och ger ett utifrånperspektiv på galenskapen som utspelar sig, medan Carl Prekopp är en intressant och gåtfull Dr. Sweet. Produktionen får dock sitt främsta stöd i den briljant uttänkta ljud-, ljus- och scendesignen. Förvandlingen av Agnes själlösa hotellrum till en helvetisk asyl, fylld av starkt ljus och aluminiumfolie, är bara en symbol för vansinnet. Mörker faller till ljudet av kuslig musik; vi hör skaror av insekter som kilar och skriker med alarmerande effekt, och i en minnesvärd scen utmanas vår uppfattning av händelserna när motellrummets dörr plötsligt flyger upp. Skådespelarna gör i sin tur ett fantastiskt jobb med att anpassa sig till den kringsittande publiken och rör sig på scenen som djur i en bur. Detta gör att alla ser bra, samtidigt som det förstärker atmosfären av rädsla och förtvivlan.

Alec Newman och Daisy Lewis i Bug. Foto: Simon Annand

Simon Evans uppsättning av Bug är ett fysiskt och uppslukande stycke dramatik som lever upp till Tracey Letts utmärkta manus. Kate Fleetwood och James Norton ger djupt gripande rollprestationer, backade av en stark ensemble och enastående design av scen, ljus och ljud. Det är ett briljant kalibrerat verk som får pulsen att stiga och som dröjer sig kvar länge i minnet.

Bug spelas på Found111 till den 7 maj 2016

James Norton i Bug. Foto: Simon Annand

Alec Newman och James Norton i Bug. Foto: Simon Annand.

Kate Fleetwood i Bug. Foto: Simon Annand

James Norton och Carl Prekopp. Foto: Simon Annand

Kate Fleetwood i Bug. Foto: Simon Annand

Daisy Lewis i Bug. Foto: Simon Annand