RECENSION: Closer To Heaven, Union Theatre ✭✭✭✭

Closer To Heaven

Union Theatre

25 april 2015

4 stjärnor

Det finns en sunkig bar till höger, precis en sån som du minns från tonåren, första gången du antingen modigt eller osäkert smög in med kompisar eller ensam för att "bara titta lite" eller "ta en öl". Den ser både lyxig och bedagad ut på samma gång. Den väcker en törst efter alkohol men får dig samtidigt att frukta för ditt förstånd. Den är essensen av sjabbig estetik: lockande och repulsiv, men oändligt fascinerande. Bartendern passar perfekt in i miljön; han kan vara hur trevlig som helst, men han utstrålar "snuskig gubbe" ur varje por. Men så ler han, och det känns som ett tryggt leende. Det här är en säker plats.

När du rör dig genom rummet, förbi baren, ser du podiet och den långa spegeln som är snyggt placerad i järnstödet. Det liksom bultar av utmanande aktivitet från det där podiet, även när det står tomt. Det finns ett likadant podium med en spegelstång på andra sidan rummet. En liten scen gränsar till ett dansgolv och skuggan av tusen dragqueens tycks sväva över golvet, skimrande mellan lysrören. Inredningen går helt i svart och rött, tarvlig men förförisk. Du lägger märke till den glada DJ:n – eller är det ett band? – uppe på baren. Det känns som om du skulle kunna vara på vilken nattklubb som helst i hela landet. Kanske i hela världen.

Just som du frågar dig själv varför du inte har en ordentlig drink i handen, börjar det. Det är inte förrän den halvnackna skäggiga mannen i avklippt t-shirt och hudnära läderbyxor börjar jucka och åma sig och i princip har sex med spegelstången som du är helt säker på att du hamnat på en gayklubb. De där första, vibrerande bilderna etsar sig fast i själen – och när Billie Tricks tar i så att det dånar (sturm und drang räcker inte till) i öppningsnumret "My Night", gör varje person i publiken ett val: häng med på resan eller avsky varje sekund. Det finns inget mellanting här.

Det här är Closer To Heaven, musikalen av Pet Shop Boys och Jonathan Harvey från 2001, som nu har dammats av av det resursstarka Union Theatre. Regisserad med fingertoppskänsla av Gene David Kirk, med inspirerad musikalisk ledning av Patrick Stockbridge och koreografi av Philip Joel som är livsviktig och smittande, får denna nypremiär en att undra varför showen inte satts upp oftare. Jag tvivlar på att jag sett en bättre scenografi på Union. Kombinationen av David Shields perfekta och geniala design och Tim Deilings suggestiva ljussättning – oavsett om den är kaxig, rå eller vacker – gör att Union Theatres scen är helt perfekt för verkets krav.

Det finns en råhet och en trasig realism i varje aspekt av den fysiska produktionen som imponerar. I vissa scener kan man nästan känna lukten av gammalt kiss, spya och svett om man blundar – de naturliga ingredienserna för en rejäl utekväll. Ljudbilden som skapas av Stockbridge och Alessandro Lombardo (trummor) är fläckfri; för partituret, för miljön och för stämningen. Ur ett tekniskt perspektiv, med tanke på budget och utrymme, är detta en så bra uppsättning av Closer To Heaven som det bara går att göra.

Rent formmässigt är musikalen nästan skriven efter skolboken. Det finns en huvudhandling och några sidospår. Musiken har en sammanhållning som är felfri; de flesta låtarna driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna och ger insikter, samtidigt som det finns en härlig variation – vackra ballader, sofistikerade torch-sånger, livsbejakande glädjenummer och mer dämpade, reflekterande stycken. Dessutom bjuds det på glödheta danslåtar som lockar fram din inre popstjärna, oavsett hur blyg den än må vara.

Harveys manus och dialog kan ibland kännas lite platt, och situationerna är ofta förutsägbara. Men ärligt talat spelar det ingen roll. Det är fusionen av musiken och möjligheterna som skapar den sceniska magin här. Harvey står för grundmålningen; musiken och koreografin står för texturen, mönstren, färgen och helhetsintrycket.

Det som får musikalen att sticka ut är dess ogenerade glädje och öppenhet. Som Nicholas De Jongh sa vid premiären är detta "den första genuint 'gay' musikalen skriven och komponerad av engelsmän" som nått West End. Den är också i grunden ungdomlig och helt kompromisslös i sitt möte med det tidiga vuxenlivets fällor: sex, droger, popmusik, alkohol, prostitution, kärlek och, mest berörande, den familj man skapar själv vid sidan av den man fötts in i. Den känns inte heller daterad, och reaktionerna från de yngre i publiken runt mig tydde inte på att de tyckte det heller.

Jared Thompson gör sin professionella debut och är naturligt naiv som Straight Dave, den irländska killen som flyttar till London för att söka jobb och som vill dansa. Ensam och osäker, men ganska kaxig vad gäller sin dansförmåga, söker han jobb hos Vic som driver klubben. Oavsett om det är hans utseende eller hans moves, som båda är imponerande, så får Dave jobbet av Vic.

Vic kan ha varit lite distraherad eftersom hans dotter Shell, som han inte träffat på åratal, har spårat upp honom och tvingat honom att konfrontera sitt förflutna och hennes nutid. Medan de påbörjar resan mot att läka sin far-dotter-relation, blir Dave och Shell ett par. Vilket är förvånande med tanke på Shells osäkerhet kring Daves sexualitet och sättet Dave reagerar när han för första gången ser Mile End Lee – den extremt vältränade smålangaren som hänger på klubben och är tillfällig älskare till Billie Tricks, klubbens konferencier som sett och gjort allt.

Till slut kommer Vic på Dave och Lee när de har sex på klubbtoaletten och Shell blir förståeligt nog helt förkrossad. Efter en del ångest och tvekan blir Dave och Lee till slut tillsammans på riktigt, och båda får uppleva äkta känslor för första gången. Eftersom det här är en musikal följs den glödande passionen av förtvivlan orsakad av en förtidig död, och precis som Maria i West Side Story lämnas Dave att möta livet utan sin älskade. Men till skillnad från Maria får Dave ett mer hoppfullt slut.

Berättelsen är precis så rättfram som man kan tänka sig, och den eldiga karaktären Billie Tricks är lika provocerande som hon är underhållande. Joels färgstarka och sexiga koreografi, som framförs med total entusiasm av den begåvade ensemblen, höjer temperaturen ytterligare. Faktum är att dansen är så central i stycket att det kändes lite märkligt att podierna inte alltid var bemannade – att ha lättklädda dansare som konstant jobbat vid spegelstängerna hade skapat både en elektrisk inramning och en konstant puls av njutning som understrukit dramatiken. Dansen kan driva historien minst lika bra som musiken gör.

Om man ska ha någon invändning mot produktionen så är det att den är lite för feg. Den är inte riktigt så sunkig eller så camp (två väldigt olika saker) som den kunnat, och förmodligen borde, vara. I ett par scener, då vi nu befinner oss en bit från 2001, känns nakenhet nästan nödvändig för att ögonblickets sanning ska kunna lysa igenom.

Thompson sjunger och dansar fantastiskt bra som Straight Dave. Han har en frisk oskuldsfullhet som passar rollen perfekt, även om en stålhård ambition glimtar till i hans ögon när det behövs. Han är övertygande i kärleksscenerna med både Shell och Lee, och hans avslutande låtar, "For All Of Us" och "Positive Role Model", framförs med stor säkerhet och nerv. Han är kanske lite väl mjuk för att man ska bli överraskad av att han faller för Lee, men det förtar inte vad som i grunden är en sanningsenlig och komplex rolltolkning.

Connor Brabyn är fängslande som den dömde Mile End Lee. Bakom fasaden som den hårda och likgiltiga droglangaren hittar Brabyn sårbarheten och ångesten i rollen. Hans klumpighet när Dave ger honom komplimanger för hans utseende är perfekt avvägd, likaså hans förakt när han har sex med Billie. Han och Thompson briljerar i att hitta harmonin i sin stora duett "Closer To Heaven". Brabyn övertygar även som låtsashårding, med sin seniga kropp redo för action på det där "försök bara"-sättet som får folk att backa undan.

Som Flynn är Ben Kavanagh en giftig fröjd. Han svassar och kråmar sig som om han vore kärleksbarnet till Louie Spence och Boy George. Det är en strålande rollprestation där smärtan aldrig är långt borta bakom den tunga mascaran. Ken Christiansen, som hans brutala och elaka arbetsgivare Bob, är ibland lite väl arg och skrikig – en mer oljig och korrupt framställning hade gjort maktmissbruket mer obehagligt. Men tillsammans skapar de precis det olyckliga par de ska vara.

Katie Meller har fått drömrollen och njuter varje sekund. Trots att det här är en musikal om gaykärlek och tonårsångest, så är det den åldrande, rasande showdrottningen som får de flesta skratten och de största numren – "My Night", "It's Just My Little Tribute to Caligula, Darling!" och "Friendly Fire" är alla riktiga rökare. Meller ger varje låt en raspig, ekivok och hedonistisk tyngd. Hennes sexualitet är lika flytande som hennes tunga är vass. Meller mejslar fram sin Billie ur scenisk marmor; det finns en rå skönhet i hennes grova kanter och hennes dekadenta livslust. Mer än något annat påminner Meller om den typ av karaktär man skulle kunna hitta på en rökig kabaré i Berlin.

Varken Craig Berry som Vic eller Amy Matthews som Shell verkade helt bekväma i sina utmanande roller. Matthews har en söt röst men behöver mer stöd; Berry räcker inte riktigt till för kraven i "Vampires", vilket är synd då det är en fantastisk hymn. I sina scener tillsammans fungerar de dock som bäst. De får verkligen historien om den splittrade familjen som försöker återförenas att kännas äkta.

Ensemblen är överlag utmärkt, med särskilt imponerande insatser från Grace Reynolds, Alex Tranter, Martin Harding och Tamsyn Blake. Det märks att de har roligt och alla kastar sig helhjärtat in i sina karaktärers utsvävningar. Ibland spelas det över en smula, vilket kan kännas lite onödigt, men när hela gruppen jobbar tillsammans i Joels snygga koreografier är de oerhört imponerande. "Hedonism", som avslutar första akten och inleder den andra, är ett nummer som får vem som helst att vilja börja dansa.

Säsongen är slutsåld, även om det kan finnas ströplatser vid återbud. Det är väl värt att försöka se den här produktionen om du har möjlighet. Om det finns någon rättvisa kommer den att flyttas till en scen där den kan spelas länge. Eftersom den visar värdet och kraften i Pet Shop Boys och Harveys arbete, tar den här uppsättningen alla som ser den ett litet steg närmare himlen.