RECENSION: Crazy For You, Gillian Lynne Theatre ✭✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar West End-flytten av Crazy For You som nu spelas på Gillian Lynne Theatre.

Charlie Stemp och ensemblen. Foto: Johan Persson Crazy for You

Gillian Lynne Theatre

5 Stjärnor

Boka Biljetter

Den som vill knäcka koden för en framgångsrik musikal kan knappast göra bättre än att studera de kreativa hörnstenar som utgör Crazy for You, som precis har återvänt till Gillian Lynne Theatre. Den var en enorm succé på 90-talet, och showen spritter och gnistrar fortfarande med samma urkraft och glammiga finess som då. Med tanke på världsläget känns dess förmåga att skingra mörkret och ersätta det med ren och skär glädje kanske viktigare och mer nödvändig än någonsin.

Ensemblen i Crazy For You. Foto: Johan Persson

Den här musikalen är en läckerbit, eller en ”pasticcio” i ordets bästa bemärkelse. Då man insåg att Gershwins shower från 20- och 30-talen var för sig kändes daterade eller problematiska, tog originalproducenterna grundhandlingen och några nummer från ”Girl Crazy” (1930) och kryddade med ett urval av George och Iras största hits – tjugo stycken totalt – för att skapa en hyllning till deras konstnärskap.

Tom Edden och ensemblen. Foto: Johan Persson

Men det krävs mer än så. För att föreställningen skulle få ett eget liv behövdes ny kreativ inspiration, vilket Ken Ludwig bidrog med genom manuset och Susan Stroman via koreografin. Båda dessa aspekter faller praktfullt på plats i denna nyuppsättning – även om handlingen är smått absurd (men inte mer än i många barockoperor), är dialogen kaxig, stundtals vågad och alltid trovärdig i förhållande till handlingen. Stromans häpnadsväckande nummer avlöser varandra lika sömlöst som alltid; de bygger lager på lager av imponerande atletism, men sparar alltid något överraskande till finalen. Det finns så mycket att titta på och ta in att man efter varje akt omedelbart känner att man vill – nej, måste – se den igen.

Ensemblen i Crazy For You. Foto: Johan Persson

En nyckelfaktor till framgången här är omsorgen kring orkesterarrangemangen, där tre medarbetare krediteras tillsammans med kapellmästaren Alan Williams. De långa melodislingorna och subtila harmoniska skiftningarna i Gershwins original bjuder in till improvisation och variation, något jazzmusiker länge har utnyttjat. Stroman (som även regisserar denna uppsättning) och hennes arrangörer nyttjar denna kraft till fullo för att skapa långa danssekvenser med enorm tyngd, kanske mest tydligt i ”Slap that Bass” och paradnumret ”I Got Rhythm” precis före paus. Stämningslägena och de komplexa orkesterstämmorna speglas exakt i dansen, med teknisk briljans från såväl dansare som musiker.

Handlingen tar oss från New Yorks glamorösa Follies-värld till en avdankad gruvstad i Nevada. Bobby Child får i uppdrag att sätta upp en succéshow i öknen med hjälp av lokalbefolkningen för att rädda teatern från utmätning och vinna hjärtat hos Polly, teaterägarens dotter. Givetvis lyckas Bobby rekrytera en grupp semestrande Follies-tjejer genom att utge sig för att vara deras ungerske impressario, Bela Zangler, ända tills den riktige Zangler dyker upp. Komplikationerna hopar sig för Bobby i form av en ränksmidande barägare, en envis exflickvän, två reseguideförfattare och slutligen hans mamma, innan allt får sin lyckliga upplösning.

Ensemblen i Crazy For You. Foto: Johan Persson Allt detta genomförs med relativt enkel scenografi som rullas in och ut, men med en extremt påkostad ljussättning och kostymdesign, där detaljrikedomen i Art Deco-stilen är precis så exakt man kan önska. Scenen på Gillian Lynne erbjuder ett generöst förscensområde och rejält djup för de stora numren, och hela ensemblen levererar sång och dans på absoluta toppnivå. Det var en fin gest att i slutet låta alla swings och understudies få ett eget tack, vilket tyder på den fina sammanhållningen i en produktion med ett trettiotal roller.

Charlie Stemp och ensemblen. Foto: Johan Persson

Mycket vilar på huvudrollsinnehavarna – Bobby och Polly lämnar sällan scenen, och utöver de stora gemensamma numren bjuds det på solonummer och avancerade vokala och koreograferade duetter. Både Charlie Stemp och Carly Anderson bemästrade dessa utmaningar med oöverträffad framgång och elegans. Om jag måste välja ett ögonblick så blir det deras version av ”Embraceable You”, där de skiftar tonläge och verkligen övertygar publiken om äktheten i deras relation. Det här hade både emotionell tyngd och teknisk bravur.

Foto: Johan Persson

I birollerna gjorde Tom Edden ett strålande jobb i den något otacksamma rollen som Bela Zangler – hans spegelnummer med Stemp bjöd på kvällens bästa visuella humor. Natalie Kassanga glödde och provocerade på bästa sätt i sin version av ”Naughty Baby.” Mathew Craig fick ut mycket av rollen som den bittre barägaren, och Sam Harrison och Rina Fatania, i rollerna som paret Fodor, kändes som en blinkning till P.G. Wodehouse. Man får känslan av en genomgående lycklig och väloljad produktion.

Det här är med andra ord en föreställning man tryggt kan rekommendera till alla som älskar musikal – för nybörjaren är det en ren fröjd, och för entusiasten en påminnelse om genrens tidlösa magi när alla delar samverkar i perfekt synergi.