RECENSION: Cruise, Duchess Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Jack Holdens pjäs Cruise, som just nu spelas på Duchess Theatre när teaterscenerna runtom i Storbritannien äntligen slår upp dörrarna igen.

Foto: Pamela Raith Cruise

Duchess Theatre, London

20/5/21

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Det har varit en lång väntan på att återigen få sitta i en publik och uppleva den där speciella gemenskapen på teatern – en väntan som blev ännu lite längre på grund av att pressvisningen startade sent. Men det var det väl värt för Jack Holdens innerliga, passionerade och gripande Cruise. Pjäsen bygger på hans egna erfarenheter från arbetet vid Switchboard (den brittiska LGBTQ+-stödlinjen som också är samarbetspartner i produktionen), och ett specifikt samtal som öppnade upp en skildring av livet i Soho under 1980-talet. Det är en högaktuell betraktelse över virus, gemenskap, kärlek och, framför allt, hopp.

En av de främsta anledningarna till att pjäsen fungerar så bra är Holdens gedigna research och kunskap om tidsperioden, hans respekt för dem som kan kallas ”gay-veteraner”, samt hans enastående prestation i att spela ett antal livfulla karaktärer. Berättelsen utspelar sig i nutid när Michael ringer in och vill prata med en äldre volontär, men Jack svarar inte alls som han blivit upplärd. När Michael inser att Jack precis har varit ute på fest, börjar han berätta om sin egen bästa utekväll någonsin – en kväll i 1988 som han var övertygad om skulle bli hans sista i livet. Även om själva telefonsamtalets struktur kan kännas lite osannolik, fungerar greppet utmärkt för att leda oss in i det förflutna. Holden tar oss med på resan med energi och empati; vi möter ett galleri av karaktärer från ett Soho som inte längre finns – Polari Gordon, Jacky Shit (en syrligt livstrött dragqueen som levererar en fantastisk tolkning av ”Is That All There Is?”) och Slutty Dave, som trots sitt smeknamn är Michaels stora kärlek och den han förlorar i AIDS. Man känner djupt för dem alla, och Holden behärskar scenen med ett sprudlande och självsäkert berättande. Här finns modiga sekvenser, som när filmen Top Gun klipps samman med Slutty Daves död.

Foto: Pamela Raith

Det här är ingen renmonolog; kompositören John Elliott finns på scenen genom hela föreställningen och ackompanjerar Holden med ett fantastiskt soundtrack som fångar beatsen, rörelserna och de musikala höjderna hos en förlorad generation. Samtidigt som Michael/Holden dansar sin dödsdans (eller vad han tror är en sådan), bultar musiken mot ett överväldigande och rörande crescendo. (Jag var faktiskt tvungen att skriva den här recensionen till ett bakgrundsdunk av 80-talsremixer, musiken satte sig så djupt!) Men Michael överlever givetvis, och det bästa med föreställningen är hur den utmanar och monterar ner klichén om den tragiska, ensamma och dömda homosexuella mannen (som i Netflix-serien Halston). Pjäsen skrevs under pandemin 2020 och bär på det klara, lysande budskapet att vi överlever. Vi fortsätter framåt. Det är ett glädjefyllt, roligt och berörande verk och jag uppmanar er verkligen att se det.

Ett stort tack till ledningen på Duchess Theatre och hela foajéteamet för att ni såg till att vi kunde njuta av pjäsen under säkra former.