RECENSION: Dames at Sea, Helen Hayes Theatre ✭✭✭✭

Dames at Sea

Helen Hayes Theatre

17 oktober 2015

4 stjärnor

Köp biljetter

Bröst, bländande leenden, steppdans, hits och tajta byxor. Om man skulle sammanfatta kärnan i den första Broadway-uppsättningen av Dames At Sea, som just nu spelas på Helen Hayes Theatre under Randy Skinners säkra regi och koreografi, vore den beskrivningen alldeles ypperlig.

Dames at Sea, skriven av George Haimsohn och Robin Miller (manus och sångtexter) samt Jim Wise (musik), är välkänd som off-Broadway-succén från 1968 som sköt upp en då okänd Bernadette Peters rakt i Broadways stratosfär. Den har varit förvånansvärt frånvarande på Broadways scener, och denna nypremiär kommer i helt rätt tid, mitt i en säsong där Broadway-husen annars domineras av väldigt seriösa och intensiva dramer och musikaler.

För Dames At Sea kan mycket väl göra anspråk på att vara en av de fånigaste, sötaste och mest löjliga musikaler som någonsin skrivits. Den gör inga anspråk på djup i handling eller karaktärer, utan håller sig stadigt i parodins värld. Här ligger fokus på fantastiska, medryckande låtar, flotta dansnummer, vågade skämt och smöriga kärleksaffärer mellan showgirls och kåta sjömän som skulle få vem som helst att rodna.

Och det är fenomenalt med stort F.

Historien är absurd. Broadway-divan Mona Kent repeterar en ny föreställning på 42nd Street men är långt ifrån nöjd. Hon håller på att driva regissören Hennesey till vansinne med sina krav. Premiären närmar sig, men Mona klagar på allt från sångnummer till koreografi och ensemblen. Plötsligt dyker en främling upp på teatern, precis avstigen från bussen, storögd och sprängfylld av naturbegåvning. Det är Ruby, vars högsta dröm är att få sjunga och dansa på Broadway.

Hennesey anställer henne; Ruby ser bra ut, kan steppa och Joan, en annan flicka i ensemblen, går i god för henne. Men Mona vill ha bort henne direkt, då hon är avundsjuk på Rubys utseende och den snygga sjömannen som har följt efter henne från busstationen där hon lämnade sin enda resväska. Han heter Dick och är både kompositör, textförfattare och matros. Jodå, han kan steppa han också.

Mona vill ha Dick, och inte bara för hans musikaliska talanger. Men Dick vägrar samarbeta om inte Ruby får vara med i showen. Mona surar men ger med sig, fast besluten att få Dick helt för sig själv. Samtidigt får Dicks kompis, Lucky, napp hos Joan och de dansar bort sina bekymmer i ett steppnummer.

Men Hennesey har inte varit helt ärlig: teatern där Monas nya show ska spelas ska rivas. Var ska premiären nu ske? Lucky och Dick föreslår att deras slagskepp kan vara den perfekta platsen, och då Mona är en "gammal vän" till kaptenen ser det ljust ut. Men kommer Dicks låtar bli klara i tid? Kommer Mona låta Ruby glänsa? Vem får Dick till slut – Ruby eller Mona? Kommer Joan få sin Lucky? Och vem får kaptenens ring på sitt finger?

Dessa och andra frågor reds ut under drygt två timmar av totalt trams. Om gänget bakom Carry On-filmerna hade gjort en musikal, hade det varit den här. Det är den sortens lättsamma, skamlöst roliga underhållning.

Skinner ser till, med osviklig timing och exakt rätt mängd sentimentalitet, att varje dåligt skämt landar rätt, att de bra skämten river ner skrattsalvor och att dansnumren är rappa och charmiga. Fräckhet, naivitet och läcker camp-estetik gör detta till en sprudlande lätt efterrätt – fruktig, fyllig och krämig, men aldrig någonsin platt. En riktig delikatess för alla smaker.

Helen Hayes Theatre, ett av Broadways anrika gamla hus, är den perfekta platsen för denna gammaldags revyparodi. Den driver kärleksfullt med de knasiga musikaler som Hollywood spottade ur sig på 30-talet, och Wises musik är en ogenerad hyllning till välkända hits. Man behöver inte höra mer än de första takterna för att förstå var inspirationen kommer ifrån.

Partituret flödar av fantastiska nummer: Wall Street, It's You, Choo-Choo Honeymoon, Good Times Are Here To Stay, Let's Have A Simple Wedding och naturligtvis titelnumret Dames At Sea. Du kommer bli förvånad över hur många låtar du känner igen, eller tror att du känner igen, från detta förtjusande verk.

Showens stora hit, Raining In My Heart, är fantastiskt framförd och får välförtjänt showen att stanna av applåder. Den läckra Singapore Sue gör nästan detsamma, även om jag kände ett styng av vemod över att man numera inte kan framföra låten med den tänkta komiska orientaliska stilen. Man kan tycka att en parodi borde vara undantagen från den politiska korrekthetens strikta regler, men i en värld där uppsättningar av Mikadon ställs in i rädsla för att förolämpa, var beslutet kanske klokt. En sak är säker: numret fungerar fortfarande magiskt, likaså scenen. Jag skrattar fortfarande åt ordvitsarna om "oriental pearls" och "oriental junks".

Åttamannabandet, under ledning av kapellmästare Rob Berman, ger enastående stöd åt sångarna, och hela den orkestrala känslan sitter perfekt. Takten är fast, rytmerna medryckande och balansen oklanderlig. Detta är ett av de sällsynta tillfällen då man hör varje ton som sjungs lika tydligt som de underliggande instrumenten. Ren glädje.

Det är bara sex skådespelare på scenen, vilket kan verka märkligt för en Broadway-musikal, och visst kändes det ibland som om tolv dansare till hade kunnat fylla ut. Men poängen med parodin är just att återskapa de stora Busby Berkeley-filmerna från förr, fast med en tiondel av ensemblen. Och denna kraftfulla ensemble på sex personer levererar verkligen i det avseendet.

Hennes (nästan) solonummer Wall Street för tankarna direkt till 42nd Street, men Lesli Margherita levererar all den kraft som en hel ensemble brukar stå för. Hon har en röst som påminner om Ethel Merman, ben som kan göra precis vad som helst, och en syrlig attityd som diva som skulle få Joan Collins att blekna. Kaxig, sexig och sarkastisk – Margheritas Mona är som en färgstark cocktail med ordentligt med klös.

Som den underbart naiva Ruby (komplett med röda steppskor) är den fantastiska Eloise Kropp ett riktigt fynd. Hon är vacker, dansar som en virvelvind och kan sjunga så sött eller kraftfullt att hon kan välta väggar. Hennes uppriktiga charm är varm som en nybakad äppelpaj, och hon förmedlar både sårbarhet och beslutsamhet med enkelhet. Det är en fröjd att höra henne ge nytt liv åt låtarna, och hennes tolkning av Raining In My Heart var precis rätt – en blinkning till Singing In The Rain, men helt och hållet hennes egen.

Kropp sprudlar av energi hela tiden, men är särskilt imponerande i sina snabba steppsekvenser. Hon har ett smittsamt leende som skulle kunna få den mest envise tjurskalle på fall. Hon skulle behöva en mjukare peruk som framhäver hennes fräschör bättre, men hennes ansiktsspel är levande och sprudlande.

I rollen som den jordnära, erfarna och sexiga Joan är Mara Davi helt perfekt. Med milslånga ben är Davi en fullfjädrad Broadway-stjärna som behärskar varje steg och varje ton. Hon är rolig, sensuell och fullständigt charmig på alla sätt.

Cary Tedder (Dick) och Danny Gardner (Lucky) är precis så spänstiga som man förväntar sig att steppande sjömän ska vara – vältränade, tajta och outtröttligt briljanta. Båda utstrålar charm, har fantastiska röster och en lättsam stil som passar materialet perfekt.

John Bolton gör två roller: Hennesey (den gamla Broadway-räven) och Kaptenen (gamla flottans Romeo). Han passar utmärkt i båda, men ibland tar han i lite för mycket (särskilt med ansiktsuttryck och märkliga ljud) och missar därmed chansen till de mer naturliga skratten. Trots det har han en fantastisk röst och en säker scenpersonlighet.

Överlag är produktionen av högsta klass: allt ser lagom kitschigt och härligt fånigt ut. Skinners vision förverkligas av teamet: glittrande kostymer av David C Woodland, härliga scenbyggen av Anna Louizos och charmig ljussättning av Ken Billington och Jason Kantrowitz. Tillsammans med ensemblen blir det en fröjd för både öron och ögon.

Det här är en riktig gammaldags Broadway-fest. Bröst, bländande leenden, steppdans, hits och tajta byxor – helt suveränt!

BOKA BILJETTER TILL DAMES AT SEA PÅ HELEN HAYES THEATRE