RECENSION: Dear Octopus, National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Dodie Smiths Dear Octopus som nu spelas på Lyttleton, National Theatre i London.

Ariella Elkins Green, Dharmesh Patel, Billy Howle och Amy Morgan. Foto: Marc Brenner Dear Octopus

National Theatre, Lyttleton.

14 februari 2024

4 stjärnor

BOKA BILJETTER Emily Burns nyuppsättning av Dodie Smiths pjäs från 1938 vibrerar av familjekonflikter och kärlek. Familjen Randolph samlas för att fira Dora och Charles 50-åriga bröllopsdag, och fyra generationer möts under familjegodsets tak. Här finns gamla oförrätter, hemligheter, outtalad längtan och chanser till både försoning och fest. Handlingen är tunn och med en så stor ensemble blir vissa karaktärer oundvikligen något outvecklade. Men styrkan ligger i Smiths rappa dialog, fylld av syrliga repliker, och skådespelarna är klockrena. En av stjärnorna i föreställningen är Frankie Bradshaws roterande scenografi som fångar hemmet i dess avmätta glans – tapeterna är blekta och flagnar, men man känner att de aldrig kommer att bytas ut, precis som familjen själv.

Ensemblen i Dear Octopus. Foto: Marc Brenner

Familjens matriark Dora spelas av Lyndsey Duncan i en alldeles briljant insats; hennes fantastiska röst dryper av finess även när hon fäller spydiga kommentarer om sin äldre syster Belle – ännu en perfekt gestaltning, här av Kate Fahy. Glamorös och ständigt oklanderligt sminkad, undrar Nora över risken med att "ta ut ett sådant ansikte i regnet". Det finns en underbar scen där Belle pratar med Charles (spelad med värdighet och tålamod av Malcolm Sinclair) och öppet diskuterar sina misslyckade äktenskap och det faktum att hon varit kär i honom i femtio år. Men publikens största fokus ligger på relationen mellan Fenny och Nicholas, som båda är förälskade i varandra – en öppen hemlighet för resten av familjen. Bessie Carter och Billy Howle gör fina rollprestationer, och hotet om ett frieri från den lokala kycklingbonden tvingar dem slutligen till det samtal vi alla väntar på. På många sätt är de pjäsens hjärta.

Malcolm Sinclair och Kate Fahy. Foto: Marc Brenner

Det finns mycket att njuta av i det sublima manuset och skådespelet, särskilt sättet Dora samlar familjen bara för att skicka iväg dem på småärenden, samtidigt som kärleken lyser ur varje por. Det är mycket brittiskt ”genteel” och tempot är lågmält; precis som Nicholas tal om den ”kära bläckfisken” svävar det ibland ut i utläggningar som kan vara lite frustrerande. Till skillnad från National Theatres andra familjedrama, Till The Stars Come Down, är detta en betydligt mindre explosiv pjäs där insatserna aldrig känns ödesdigra.

Kate Fahy, Billy Howle, Lyndsay Duncan, Ariella Elkins Green, Isla Ithier och Amy Morgan. Foto: Marc Brenner

Men det är en ögonblicksbild av en familj på randen till ett nytt krig. Radiosändningarna under scenbytena, med Chamberlains tal om ”peace in our time”, påminner oss om hur bräcklig denna familjeidyll snart kommer att bli. Det stora huset lär rekvisitioneras av armén inom kort, och man undrar hur många i familjen som kommer att kunna samlas och fira igen. En vacker och djupt gripande föreställning.