RECENSION: Deathwatch på Print Room At The Coronet ✭✭✭

Deathwatch

Print Room At The Coronet

14 april 2016

3 stjärnor

Ungefär lika fransk som en köpsmörgås, och precis lika tungrodd.

Jean Genet går bärsärkagång på Londons scener just nu. Efter att ha skandaliserat oss i The Maids vid Trafalgar Studios är han tillbaka för att slutföra jobbet med David Rudkins översättning av Deathwatch på The Print Room vid Coronet, i regi av Geraldine Alexander. Tre fångar, instängda i en och samma lilla cell, kämpar för att upprätthålla en social ordning medan de tävlar om den dödsdömde mördaren Grönögats gunst. För en modern publik möjliggör pjäsens klaustrofobi en dekonstruktion av maskulinitet, och Genet njuter av att provocera sin publik genom att vända upp och ned på samhällets moraluppfattning när männen romantiserar och sexualiserar sin brutalitet. Tyvärr kvävs dessa ädla ambitioner under en tungrodd och repetitiv text som aldrig känns så farlig eller drabbande som den borde vara.

Då jag aldrig tidigare besökt The Print Room på Coronet blev jag helt charmad, om än en aning skrämd, av denna slående vackra och atmosfäriska plats; de turkiska mattorna och prydnadssakerna på betongväggarna påminde mig försiktigt om att jag förmodligen aldrig kommer att bli lika cool och bohemisk som dem. Lokalen är storslagen, en svindlande labyrint med tunga tyger, brända bronsobjekt och ljus i burar som tycks antyda ett förestående offer. (Jag noterade med fasa att pianot skamlöst hade nedgraderats till en bar.) Och scenografin innan start var lika dramatisk; en hotfull järnbur i centrum medan resten av rummet påminde om en cirkusmanege strödd med jord och halm. Alexander lyckades väl med att utnyttja lokalens förflutna som biograf för att ge det hela en närmast filmisk kvalitet, inklusive en spjuveraktig trumslagarpojke som förkunnar föreställningens början.

Genet, som själv satt fängslad, utforskar det manliga förhållandets plasticitet under tvingad närhet. De tre cellkamraterna representerar olika typer av maskulinitet: Grönögat är deras dominerande alfahane, Lefranc en intellektuell betahane medan Maurice är fladdrande och utsvävande. Ibland verkar Grönögat, Maurice och Lefranc vara älskare som ömt vaggar varandra i kärleksfulla famntag. Sedan förvandlas de till bittra motståndare, desperata och brutala, hotfulla och grymma. Under deras maktkamp undergräver de varandra och lyckas därmed destabilisera sig själva. Joseph Quinn levererar en strålande insats som Maurice och bidrar med välbehövlig lätthet; jag njöt av hans koketterande och tillgjordhet när han drev in en kil mellan Lefranc och Grönögat. Kvällen tillhörde dock i mina ögon Danny Lee Wynter, som gav en lektion i scenärvaro och bevisade att utseende inte är allt. Trots att han var mindre och inte lika livlig som de andra, ägde den rutinerade skådespelaren scenen helt utan ansträngning. Ironiskt nog var det han som personifierade Grönögats påstående: ”En riktig man skryter inte, han vet att han är en man.”

Rudkins översättning av Genets poetiska text är ibland blommig och snirklig, ibland diffus och klumpig. Som ett resultat av detta träffar undersökningarna av maskulinitet sällan rätt, och möjligheten att ge en meningsfull kommentar till dagens genuspolitik går förlorad. Det sägs att rovdjur är som farligast när de är inhägnade; att all potential långsamt spänns åt som en spiralfjäder, men jag kände aldrig att det fanns en chans att de tre fångarna eller deras relevans skulle spilla över i min värld. Därför blev jag varken rädd eller berörd av dem. Kanske saknar Deathwatch helt enkelt det där lilla extra – ett visst ”je ne sais quoi”.

Deathwatch spelas på Print Room fram till den 7 maj 2016