RECENSION: Fings Aint What They Used T'Be, Theatre Royal Stratford East ✭✭✭✭

Fings Ain't Wot They Used T'Be. Foto: Tristram Kenton Fings Ain't Wot They Used T’Be

Theatre Royal, Stratford

21 maj 2014

4 Stjärnor

Fings Ain't Wot They Used T'Be, med musik och text av Lionel Bart och manus av Frank Norman, har nu fått nytt liv i sin ursprungliga hemvist, Theatre Royal Stratford East. Uppsättningen, regisserad av Terry Johnson, ställer den vana brittiska teaterpubliken inför ett antal kluriga, och bitvis provocerande, frågor.

Vad gör Ryan Molloy här egentligen? Jessie Wallace – va?! Skrev verkligen Bart den där låten för det här? Varför sätter man upp det här – man skulle aldrig se något liknande på National Theatre? Var är den riktiga ensemblen? Får man verkligen använda det där språket på scenen? Vad var det jag nyss såg?

Det är viktigt att tänka igenom dessa svåra frågor ordentligt.

Först: Ryan Molloy. Känd för sin roll som Frankie Valli i braksuccén Jersey Boys, spenderar Molloy stora delar av första akten med att göra väldigt lite. Han figurerar i ensemblen, sjunger och dansar med alla andra – bara en i det brokiga gänget av småskurkar som hänger på Freds bar och ägnar sig åt småkriminalitet, skumraskaffärer och lite prostitution.

Molloy är utmärkt i allt detta. Utan tvekan. Men varför bemödar han sig?

Därför att han en bit in i första akten får göra entré som Horace, den glada inredningsarkitekten som Fred anlitat för att fräscha upp baren. Horace är en drömroll: prålig, dynamisk, ett fantastiskt shownummer (Contempery), storslagen camp och i andra akten – en klänning. Molloy är en underbar Horace på alla sätt – stilsäker, sprudlande, en fantastisk dansare och sångare med perfekt artikulation och osviklig komisk tajming. Detta är karaktärsskådespeleri på hög nivå i en musikal, och Molloy visar upp en bredd och ett djup som är ovanligt för en musikalstjärna. Det är en bravurprestation rakt igenom.

Jessie Wallace är välkänd som Kat Slater från EastEnders, och även om det finns ytliga likheter mellan den karaktären och Lil, så är det mest slående att Lil faktiskt är en helt annan rollprestation. Hårdheten, det rastlösa rörelsemönstret, fräsandet och den sjudande fientligheten hos Kat är borta – Lil är tuff men snäll, rättvis och en romantiker innerst inne. I sina tysta stunder glänser Wallace – och hon ligger inte på latsidan när det gäller sång och dans heller. Både Do You Mind och Polka Dots är delikata i hennes händer, och hon levererar titellåten med rejäl geist och divamanér.

Hon är helt underbar. Det är häpnadsväckande att se någon som ibland kan vara ojämn som Kat vara så träffsäker i precis allt. Ofta för hon tankarna till Barbara Windsor, vilket ärligt talat är helt idealiskt.

Produktionsteamet har här petat in några låtar i det reviderade manuset som Bart skrev men som inte var med i originalet. Do You Mind och Living Doll, som båda var pophits på sin tid, smälter lätt in i partituret. Även om vissa blir överraskade av att Bart skrev dessa låtar, så passar de showens stil perfekt. Where Do Little Birds Go? och Big Time hör också till tillskotten och fungerar väl för att fördjupa karaktärerna. Det utökade partituret gör det hela till en riktig musikalisk läckerbit.

Under Johnsons skarpsinniga och skickliga regi, och med Elliot Davis bearbetning av manuset, visar sig verket vara en ovanlig skapelse: en nypremiär, ett tidsdokument och en allegori över frågor som fortfarande plågar samhället – klassklyftor, kriminalitetens lockelse, männens skamliga behandling av kvinnor, vänskapens sanna innebörd och förmågan att se skillnad på godhet och ondska. Omarbetad och uppfräschad har denna musikal från 1959 mycket att erbjuda dagens Storbritannien: en glimt av dess dåtid, nutid och framtid – allt på en gång.

Denna produktion visar hur viktig Barts insats var och är för brittisk musikteater. Den belyser också bristerna hos National Theatre. Barts verk är viktiga för repertoaren och borde visas upp med National Theatres fulla resurser. Han är precis lika viktig som Hare, Bennett, O’Casey, Stoppard eller vilken dramatiker som helst; på vissa sätt mer, eftersom Bart alltid speglade vanliga människors liv.

Något av det bästa med den här uppsättningen är att den struntar i konventionella sanningar om musikteater. Här finns ingen ”glammig” ensemble. Istället ser vi mycket kompetenta och karismatiska kvinnor i alla former och storlekar (från Vivien Carters eleganta figur till Suzie Chards praktfulla uppenbarelse). De fyller varje ögonblick med sensuell glädje, loj lycka och en sorts vemodig, avmätt förväntan. Alla är de fullfjädrade proffs. De är mer än fantastiska.

Det är även den förtjusande Sarah Middleton som spelar Rosie, den oskyldiga flickan som snubblar in i Toshers värld, lider för honom och sedan får sin stund i rampljuset. Hon är bräcklig och mjuk; som silke över stål.

En annan stor förtjänst är att språket hålls kvar i 1959. All färg, gnista och charm i den tidens East End-slang är intakt, förskonad från politisk korrekthet. Var annars får man höra en låt som heter The Student Ponce? Den rikedom språket tillför hela showen är oerhört tillfredsställande.

Och det är inte bara språket som är rikt. William Dudleys scenografi och kostym etablerar vackert tidsepoken, klassen och stilen. Det är ett lyckat äktenskap mellan text och kreativ vision. Ben Omerod ljussätter allt strålande och videoväggar används smart för att fördjupa atmosfären, oavsett om stämningen är spänd eller glad.

Men grädden på moset, den oväntade höjdpunkten, är Nathan M Wrights kraftfulla, sexiga och charmiga koreografi. Det är sällan danssteg bidrar så tydligt till karaktärsförståelsen som här. Publiken lär känna Wallaces Lil mer genom hur hon dansar än genom scenerna. Samma sak gäller Molloys Horace och Stefan Booths mustiga och oväntade Tosher. Ja, egentligen hela ensemblen. Gary Watson och Stevie Hutchinson gör ett fantastiskt fotarbete genomgående, vilket är både tekniskt imponerande och en underbar detalj i bakgrunden.

Wrights smartaste drag är numret Where It's Hot, som ger Christopher Ryan (i strålande komisk form) en chans att stjäla showen som Red Hot. Men de stora numren är minst lika imponerande, och trots att scenen är liten känns koreografin aldrig rörig eller begränsad – den sprudlar oavbrutet.

Det är sant att Gary Kemp och Mark Arden inte är riktigt lika fängslande som resten av ensemblen, men det spelar knappt någon roll. Med så många läckra komiska rollprestationer – Carters och Will Bartons Myrtle och Percy är rent genialiska – märks det knappt att de två manliga huvudrollerna spelar lite mer dämpat.

Johnson har skapat en underbar, glädjefylld och triumfartad nypremiär av ett verk som ofta förbises och avfärdas som ”gammaldags”. Det liv och den rena njutning som pulserar från scenen förtjänar att spelas länge, länge.

Om bara fler ”fings” vore så här; som de brukade vara.