RECENSION: Firebird, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭✭✭

Callie Cooke och Phaldut Sharma i Firebird. Foto: Robert Day Firebird

Trafalgar Studios 2

22 februari 2016

Boka biljetter Det är en svår utmaning att hitta något positivt i den senaste tidens barnexploateringsskandal i Rochdale, som väckte en nationell debatt om hur sårbara barn sviks av de myndigheter som är satta att skydda dem. Men Firebird erbjuder en gnutman hopp – en fågel Fenix om man så vill – ur askan av denna till synes gränslösa brutalitet.

Pjäsen inleds med det lekfulla samspelet mellan två berusade tonåringar som skolkar. Callie Cooke är vulgär och kaxig som tonåringen Tia, fylld av attityd och själva sinnebilden för samhällets bild av ett problembarn. Hon verkar njuta av sin dysfunktion och med hjälp av lite alkohol spårar deras barnsliga lekar ur i något mer olycksbådande. Hon och Katie, hennes storögda väninna och en "ny tjej från London", börjar en anklagande omgång av "Jag har aldrig", och snart anklagar Tia sin vän för den ultimata skammen att vara oskuld. Tahirah Sharif är tuff och världsvan som Katie men spricker i mötet med Tias vilda kast mellan naivt skämtande och hånfull grymhet. Hon ger igen genom att välta Tia ur rullstolen, dränka henne i sprit och storma iväg, och lämnar vännen att reflektera över sin situation. Hopkrupen på golvet skäller Tia ut sig själv, vilket förebådar den självanklagelse hon tar till för att förstå det fruktansvärda sätt hon ständigt blir behandlad på.

Phaldut Sharma och Callie Cooke i Firebird. Foto: Robert Day

När vi hoppar tillbaka till Tias förflutna möter vi ett betydligt mer kaxigt och arrogant barn som kräver pommes frites av en man hon möter i en lokal takeaway. Phaldut Sharma är ansträngningslöst charmig som AJ, och hans glansiga kostym och Mercedes utgör en påtaglig lockelse för en flicka som inte är van vid materiella bekvämligheter eller ens den mest ljumma artighet. Deras klumpiga konversation, full av missförstånd och banalt smicker, är gripande, och skådespelarnas kemi får oss nästan att glömma åldersskillnaden mellan karaktärerna. Till slut frågar AJ om Tias ålder, och även om hon är undvikande och vilseledande, ser vi i detta ögonblick en glimt av rovdjuret bakom masken som den omtänksamme främlingen.

Callie Cooke och Tahirah Sharif i Firebird. Foto: Robert Day

Vi hoppar framåt i tiden till en smutsig, blodfläckad madrass där Tia och hennes förövare bråkar medan hon desperat tigger om att bli fri. Edward Halls regi av detta konfrontativa ämne är lyhörd och detaljerad, och vi börjar förstå den komplexa symbiosen mellan förövare och offer. För alla som ser på nyheterna med fasa och tänker: "det där skulle aldrig hända mig...", skildrar denna scen tydligt hur minimala handlingar av "vänlighet" riktade mot någon i en desperat och försvarslös position kan skapa underkastelse. Tia lär sig att ta på sig skulden för allt och säljer ut sitt egenvärde i ett försök att blidka AJ och få tillbaka den ömhet och uppmärksamhet han en gång visade henne.

Det finns en förfärlig oundviklighet i handlingen, som förstärks av de svidande orden från den överarbetade polisen som frågar: "Vad trodde du skulle hända?". Svaret, som Tia gestaltar i sin förvirring och frustration, var att hon inte visste; hon var ett barn och hade inga referensramar att döma utifrån. Sharma spelar även en annan lika osympatisk karaktär och visar oss en stressad och dåligt rustad myndighet som varken har förmåga eller intresse att hantera problemfall som väcker obekväma frågor om ras och samhällsgemenskap. Hans förhör är lika aggressivt som ineffektivt och Tia vacklar, livrädd och oförmögen att lämna en sammanhängande redogörelse, vilket gör att hon själv blir den anklagade. Vi kastas tillbaka till nuet där Tia, fortfarande trasig och ensam på golvet, försöker räta upp sin rullstol. Kampen fungerar som en metafor för den klumpiga polisen och de sociala institutioner som är utformade för att hjälpa, men som i slutändan krossar de mest sårbara under byråkratins maskineri.

Phaldut Sharma i Firebird. Foto: Robert Day

Firebird behandlar relevanta och tunga frågor om etniskt ursprung, klass och barnexploatering, men manuskriptet lyser genom Phil Davies svarta humor. Det är slagkraftigt och skoningslöst, med en rå, skitig scenografi som understryks av påträngande dubstep under scenbytena. Se den här pjäsen för de tre prestationerna från den lilla ensemblen, som besitter en ohämmad och brännande energi som skakar om en ända in i märgen.

FIREBIRD SPELAS TILL OCH MED 19 MARS PÅ TRAFALGAR STUDIOS. BOKA NU