RECENSION: Frau Luna, Tipi-am-Kanzleramt, Berlin ✭✭✭✭

Max Gertsch, Anna Mateur, Christoph Marti, Tobias Bonn, Thomas Pigor, Meri Ahmaniemi, Marides Lazo (v.l.n.r.) © Barbara Braun Frau Luna

Tipi-am-Kanzleramt, Berlin,

17 februari 2018

4 stjärnor

Detta extraordinära, ikoniska och berusande verk är ett märkligt fenomen som bör tas för precis vad det är. Fullt av underbara melodier och genomsyrat av en bullrig känsla av Berlins gatuliv, är det ett livligt och råbarkat under som sveper med sig publiken i sin beslutsamhet att vara så flippat och grovt som möjligt, samtidigt som man bombarderas med den ena ljuvliga dängan efter den andra. Verket komponerades ursprungligen i slutet av 1800-talet av Paul Lincke (i Tyskland känd som den ”berlinska operettens fader”) till ett libretto av Heinz Bolten-Baeckers, och finslipades sedan i över två decennier innan det fann sin mer eller mindre ”slutgiltiga” form 1922 – den version som visas här. Det liknar inget vi har i Storbritannien, även om man inte hamnar helt fel om man tänker sig en blandning av Benny Hill, Franz Lehár och en klassisk brittisk pantomime. Det sätts ofta upp på ”respektabla” statliga teatrar och operahus, har adapterats för TV två gånger och filmatiserades 1941. Det har överlevt båda världskrigen och behållit sin popularitet oavsett Tysklands vilda politiska och kulturella svängningar. För den som är nyfiken på hur Tyskland uppnår den ofta svårfångade egenskapen ”kontinuitet”, är detta ett sällsynt exempel – om än i ett tillfälligt tält uppsmällt bredvid de permanenta betongväggarna och stålstängslen vid sätet för en av de mest långlivade tyska förbundskanslererna sedan Bismarck, Frau Merkel. Att de båda damerna delar samma titel är säkert helt av en slump.

Tobias Bonn (tv), Gustav Peter Wöhler (th) © Barbara Braun

Först och främst bör det sägas att om du inte har goda kunskaper i tyska, och åtminstone en viss bekantskap med Berlindialekt, kommer denna föreställning att bjuda på betydande språkliga utmaningar. De är inte oövervinneliga, men om språket är ett problem rekommenderas en grundlig genomgång av handlingen i förväg, då det saknas textning. Även om historien är enkel behöver du veta exakt vilka alla karaktärer är – och det finns gott om dem – samt deras inbördes relationer för att förstå kärnan i vad som pågår. Regissören Bernd Mottl har stor erfarenhet av musikteater, men regisserar här med breda, illustrativa snarare än tolkande penseldrag, och föredrar enkla gester framför detaljerat utforskande. Samma sak gäller Christopher Toelles koreografi, som är mer generisk än berättande. Friedrich Eggerts eleganta monokroma design skapar några fantastiska effekter i den enkla lokalen, och Heike Seidlers kostymer blir alltmer magnifika ju längre föreställningen lider, men man uppskattar dem mer om man förstår mer än bara huvuddragen i historien de berättar.

Gert Thumser, Andreja Schneider, Fausto Israel (v.l.n.r. framme), bakom Anna Mateur (tv), Tobias Bonn (th)
© Barbara Braun / MuTphoto

Enkelt uttryckt är detta i essens en typisk ”mån-revy” från sin tid: några människor som tröttnat på jordelivet bestämmer sig för att liva upp tillvaron genom att fly till månen på ett besök. Svårare än så är det inte. Det finns inget annat mål: hjälten som leder vägen, den enkla mekanikern Fritz Steppke (Benedikt Eichhorn), lämnar sin käresta (hans hyresvärds brorsdotter Marie, sjungen av den strålande skickliga Sharon Brauner) kvar på jorden på grund av manusets enfald, vilket berövar stycket dess huvudsakliga känslomässiga fokus under nästan hela speltiden. Väl på månen, när hon äntligen dyker upp i den kortare andra akten, får han flirta ganska meningslöst med titelgestalten, månens härskarinna Andreja Schneider (som ger allt och visar så mycket lår och dekolletage som möjligt i deras ekivoka och barnsliga scener). Med Steppke följer hans suparkompisar, skräddaren Laemmermeier (Thomas Pigor) och skatteindrivaren Pannecke (Max Gertsch), samt på något vis hans skräckinjagande hyresvärdinna, änkan Frau Pusebach (en travestroll spelad av Christoph Marti). På månen möter de också fruens raska piga, Stella (Anna Mateur), som uppvaktas av den motbjudande groteska Prinz Sternschnuppe (ännu en dragroll, här Katharina Thalbach), samt några gästspel från andra besökande gudomligheter: de lika högljudda och utstyrda Venus (Fausto Israel) och Mars (Gert Thumser). Mitt i allt detta struttar den gammalmodiga Fräulein Groom (ytterligare en dragroll av Ades Zabel). Laguppställningen kompletteras av en månflick-kör på nio personer. Inga pojkar finns. Månen, görs det tydligt, tillhör verkligen kvinnorna.

Andreja Schneider (mitten), Jane Reynolds (tv), Carolin Schönemann (th)
© Barbara Braun

Alla dessa är välkända profiler på Berlins kabaré-scen, främst genom sina många år vid Bar Jeder Vernunft – den verkliga källan till denna ambitiösa produktion – och de är tydligt älskade av publiken som fyller salongens kabaré-sittning kväll efter kväll. Det måste dock sägas att de är snarare kabarékartister än dramatiska skådespelare. En stark kontrast skapas dock av den enda gestalten som tycks fylla scenen med en karaktärstolkning snarare än bara genom sin egen personlighet: Tobias Bonns briljanta ”Liberace-influerade” gestaltning av Theophil (i glittrande svart kostym med silverdetaljer), Frau Lunas hovmästare. Han lyckas som den ende att inte sjunka under tyngden av den grova humor som librettot öser ut, och bevarar en värdighet för sin karaktär även i de mest smaklösa lägena. Det är en bedrift. Hans behärskning av gester, rörelse, tempo och intonation är felfri och en fröjd att skåda. I skarp kontrast, när man väl blir bekant med vad dessa människor faktiskt säger till varandra, kommer man att häpna över den låga humorn och den ironifria billigheten hos alla inblandade (med det sorgliga undantaget för den förbisedda Sharon Brauner). Lika troligt är det att man förfäras över publikens delade förtjusning i all denna vulgaritet och ytlighet. Berlinare älskar att chockera! Men precis som ”panto” i Storbritannien tycks erbjuda en ventil för psykologisk stress, verkar denna typ av underhållning ge lokalbefolkningen exakt samma nödvändiga utlopp – därav dess långa livslängd.

Max Gertsch, Benedikt Eichhorn, Thomas Pigor (v.l.n.r.)
© Barbara Braum

Hur det än må vara med det, är verkets bestående storhet dess fantastiska musik skriven av sin tids främsta melodiker, Paul Lincke. Det är inte för inte som mannen har en hel gata uppkallad efter sig (nära där han bodde, längs den lummiga Landwehrkanal i eleganta Kreuzberg). Hans förmåga att spinna vacker musik ur detta nonsens är häpnadsväckande, och flera nummer kommer att dröja sig kvar länge, inte minst den taktfast smittsamma – och ständigt återkommande – ”Berliner Luft”. Men ett varningens ord: det kan vara omöjligt att höra texten i de mest populära sångerna eftersom publiken insisterar på att klappa med i en kraftfull, perfekt synkroniserad imitation av marschtakt som får hela tältet att vibrera. Alarmerande. Detta är än mer otroligt när man betänker att kapellmästaren Johannes Roloff leder en massiv orkester på inte mindre än 27 musiker, som spelar med enorm känsla – även när de dränks av de evinnerliga applåderna.

Spelar ingen roll. För mig är den verkliga musikaliska höjdpunkten den vemodiga ”Schlösser, die am Monde stehen”, en förtrollande vals (tyskarna har ännu inte listat ut hur man klappar med till valser), vars oförglömliga kraft kommer att trollbinda dig, särskilt när du upptäcker dess briljanta och oväntade koppling till den bullriga marschen ”Berliner Luft”. Föreställningen må vara bisarr och märklig, men den kommer att vinna ditt hjärta.

Spelas till 11 mars 2018

BOKA BILJETTER TILL FRAU LUNA NU