RECENSION: GHBoy, Charing Cross Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar GHBoy som nu spelas på Charing Cross Theatre.

Jimmy Essex (Robert Finch). Foto: Bettina John GHBoy

Charing Cross Theatre.

7 december 2020

3 stjärnor

Boka biljetter

GHBoy sällar sig till en växande skara pjäser som utforskar Londons chemsex-scen bland homosexuella män, men vägen till premiärkvällen har varit kantad av utmaningar. Förutom nedstängningar och restriktioner råkade skådespelaren Buffy Davis ut för ett fall i söndags och tvingades dra sig ur. Nicola Sloane har hoppat in med bara några timmars varsel och läste från manus under pressvisningen. Hon kommer därför inte att bedömas i denna recension, men vi önskar henne lycka till under resten av spelperioden. Det måste ha varit en skakig upplevelse för hela ensemblen, vilket delvis kan förklara den något energifattiga premiären.

Robert, som sörjer sin bortgångne far, dras in i drogscenen och kämpar för att ta sig ur missbrukets cirkel – trots att de unga männen i hans närhet dör av GHB-överdoser, och rykten går om att någon aktivt uppmuntrar dem att ta för mycket. Vid 35 års ålder känner han att han borde ha mognat, och hans tillvaro skakas om när hans 20-årige pojkvän, Sergio, oväntat friar. Jimmy Essex förmedlar pricksäkert missbrukarens rastlösa kroppsspråk och kampen för bättring, medan Marc Bosch utstrålar en effektiv energi som den naive Sergio. Men även om pjäsförfattaren Paul Harvard förtjänar beröm för att han undviker den ytliga nakenhet och billiga sensationalism som präglat tidigare chemsex-pjäser och istället fokuserar på en mans inre kamp, fann jag många scener föga övertygande. Detta gäller särskilt kärnan i berättelsen: relationen mellan Robert och Sergio. Robert beter sig så illa och ljuger så mycket att det står klart att förhållandet inte kan överleva, vilket gör att insatserna aldrig känns riktigt höga. Tyvärr är många av karaktärerna ganska tvådimensionella, vilket leder till en del svaga skådespelarinsatser och entréer som saknar både tryck och övertygelse.

Jimmy Essex (Robert Finch) och Marc Bosch (Sergi Castell). Foto: Bettina John

Det finns också ett stråk av åldersfixering i texten; vid 35 beskrivs Robert som gammal och avdankad. Hans internaliserade homofobi och självhat är intressanta, men det är svårt att förstå varifrån de härrör. Han hävdar att han saknar positiva förebilder bland homosexuella män i sin ålder (han är även hiv-positiv, vilket kan förklara en del av hans attityder), men som 35-åring befinner han sig mitt i generationen som upplevt en likställd sexuell myndighetsålder, partnerskapslagar och samkönade äktenskap – och dessutom hade han stöttande föräldrar när han kom ut. Hans starkaste relation är med sin konstterapeut, ett spår som gärna hade fått utvecklas mer. Texten känns överlag som om den hade behövt ett par genomskrivningar till för att bli en fullödig pjäs. Även om produktionen säkert kommer att hitta tempot när ensemblen väl har landat, känns det just nu lite för försiktigt när det egentligen borde våga ta ut svängarna mer.

BOKA BILJETTER TILL GHBOY