RECENSION: Giles Terera and Friends, The Pheasantry ✭✭✭✭✭

Giles Terera and Friends

The Pheasantry

27 november 2016

5 stjärnor

Det var fantastiskt att stöta på Judi Dench – och vänner – på väg in till The Pheasantrys intima kabarhbar en söndagskväll för ett par veckor sedan. Det var underbart att se att Giles Terera har en så stjärnspelt följarskara: han förtjänar det verkligen.  Han är en artist av högsta klass, och under detta korta gästspel på tre kvällar bjöd han på ett överflöd av överraskningar och glädjeämnen.

Det hela inleddes med en djärv a cappella-version av ”Feeling Good”, som påbörjades i mörkret bakom kulisserna och avslutades i ett hav av färg och ljus vid pianot. Därefter gled vi över i – vad annars? – ”The Tale of the King’s Road Piano”, som för mig låter mycket som en Leonard Cohen-låt, men som faktiskt är skriven av ingen mindre än Giles själv.  Sedan skruvades gospelfeelingen upp ordentligt när Clint Dyer och hans munspel bjöd på bland annat den gamla Harry Belafonte-hiten ”Matilda” och ett ljuvligt utdrag ur ”What A Friend We Have In Jesus”.

Giles skriver också, och han skriver bra: ikväll fick vi höra hans ”Nicky”, en fantastisk fristående melodi som smälte samman med Bill Withers ”Grandma’s Hands”, där han ackompanjerade sig själv på gitarr.  Det fina med hans kabaréföreställning är att man aldrig vet vart den är på väg: varje vändning möttes av förtjusta flämtningar, som blev ännu mer entusiastiska när vi insåg hur skicklig han är inom varje del av sitt set.  Hans scensnack satt också perfekt – allt från familjeminnen och aktuella händelser till branschskvaller, ofta kopplat till hans egna meriter.

Till exempel: vi rörde oss in på lite mer vågat territorium med Robert Johnsons läckra blues ”Come On In My Kitchen”, följt av ”Hear Me Talkin’ To You” – direkt från ”Ma Rainey’s Black Bottom” (om jag inte minns fel).  Detta ledde oss till ”Ramblin’ Man” och, i en helt annan stil, Princes ”Raspberry Beret”.  I ett briljant stämningsbyte skiftade vi sedan till första aktens emotionella hjärta, ”Georgia”, en låt som Terera får att blöda tårar.

Just när man trodde att det inte kunde bli bättre, så blev det det.  Tyrone Huntley äntrade scenen och de sjöng en fantastisk duett i ”A Bridge Over Troubled Waters”.  I en perfekt tajmad vändning kom sedan Jon Robyns – i en uppfriskande sarkastisk och utmanande stil – tillsammans med Princeton från Avenue Q för att göra (mer än rättvisa åt) ”The Wind Beneath My Wings”.   Och sen?  Det var den gudomliga Alexia Khadime som, trots att hon rusat direkt från en julpantomim i Hackney, rev av ”Had I A Golden Thread” med förödande kraft.  Giles toppade sedan detta med Harry Warrens vackra ”At Last”, och vid det laget var vi alla i akut behov av något gott att dricka.  Pausen kom precis i rätt tid.

Den andra akten var precis lika härlig, med en elegant ”Singin’ in the Rain” (komplett med lite ”soft shoe”-dans på den mattbelagda scenen), följt av en livlig trio bestående av Myra Sands, Finty Williams och Chris Logan som gjorde en tolkning av ”You Gotta Have A Gimmick” från Gypsy.  Tonen återställdes snyggt av Tereras numera signaturmelodi ”Pure Imagination”, ett nummer som med hans utsökta klang och frasering, glödande av baryton-lyx, blir till den mest förföriska hyllning till själslig njutning.  Sedan följde en övergång till en mer samtida låt, ”Sweet Dreams Are Made Of This”, där han återigen visar sin briljanta mångsidighet.  Vi fick till och med ett smakprov av ”Jailhouse Rock” innan han drog igång Dylans bitande ”When God’s On Your Side” (perfekt för det nuvarande politiska klimatet i USA – och på andra håll), följt av den gemytliga humorn i den gamla Slim Whitman-låten ”Lonesome Cattle Call”.

Och slutligen…!  Rachel Tucker svepte in i lokalen, och trots total brist på repetitionstid lyfte hon taket tillsammans med herr Terera vid pianot i ”A Change Is Gonna Come”.  Vilken kväll!  Men var detta slutet?  Åh nej.  Giles hade ytterligare en godbit i ärmen: ”Mr Bojangles”, framförd med hans karakteristiska understate-ment och kristallklara leverans.  När alla tågade in på scenen igen för det gemensamma tacktalaet visste vi alla att vi hade upplevt något speciellt.  Och för alla er som missade honom denna gång: håll ögonen öppna, han kommer tillbaka!

LÄS MER OM EVENEMANG PÅ THE PHEASANTRY