RECENSION: Golem, Young Vic Theatre ✭✭✭✭✭

Golem

Young Vic Theatre

17 december 2014

5 stjärnor

GOLEM FLYTTAR TILL TRAFALGAR STUDIOS FÖR EN BEGRÄNSAD SPELPERIOD FRÅN 22 APRIL 2015

Det brukar alltid bli stora rubriker när Dame Judi Dench medverkar i en pjäs i London, men hennes bidrag till Golem – en uppsättning av 1927 (vilket är namnet på teaterkompaniet, inte året då verket skrevs) som just nu spelas på Young Vic – passerar helt obemärkt. När hennes fylliga stämma börjar väva sin karaktäristiska magi kring en blir effekten dubbelt så förbryllande. Här hör vi en av teaterns mest betrodda vänner ge röst åt de värsta, mest förföriska tankarna om korruption. Det är idéer som angriper själva kärnan i mänskligheten och individualiteten, vilket på en gång gör reklamens lömska natur både lockande och föraktlig. Det är genialiskt.

Det är förstås inte säkert att det är den riktiga Dame Judi. Det kan vara en mycket skicklig imitation. De fem medlemmarna i det här kompaniet verkar kapabla till i stort sett vilket teatertrick som helst. Oavsett vilket framförs poängen på ett oerhört fängslande sätt.

Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig – på någon teater i hela världen – sett en produktion som liknar Golem. Den är helt unik. På ett alldeles underbart sätt.

Golem är en skoningslös satir över vår samhälleliga självbelåtenhet, över vår till synes ändlösa desperation efter att vara ”uppdaterade”, vår rädsla för olikheter, vårt förakt för individualitet och vår besatthet av teknologi. Det är tunga, existentiella teman – men de presenteras som en blandning av vaudeville på steroider, tecknad film, musikal och apokalyptisk komedi. Om du kan föreställa dig Family Guy i en mix med 1984 och en gnutta Sesame Street, då har du en aning om det kalejdoskop av idéer och bilder som bjuds här.

Golem, skriven och regisserad av Suzanne Andrade, är en oroande och komisk spegel som reflekterar det moderna livets absurditeter och dess samlade pris. Varje ord är delikat och omsorgsfullt valt; karaktärerna är formade med en specifik vokabulär som både definierar och livar upp dem på ett ljuvligt sätt.

De seriösa budskapen döljs i en absurd och helt fantastisk animerad inramning (en eloge till den begåvade Paul Barrit): teckningar, illustrationer, fotografier och animationer är alla en integrerad del av den ständigt föränderliga fonden, och allt fungerar fenomenalt bra. Lägg därtill Sarah Munros uppfinningsrika och knasiga kostymer och en anmärkningsvärd ljussättning (inte specifikt krediterad, men möjligen också Barrits hantverk), så blir den väv som handlingen utspelar sig på så levande, märklig och betag och fängslande som man överhuvudtaget kan föreställa sig.

Man skulle kunna tro att detta var en saga – så skör, underhållande men ändå full av sanningar är Golem. Om Tim Burton skulle göra en spelfilmsversion av en vuxenpantomim i brittisk stil, så skulle det förmodligen se ut så här.

Ensemblen är outtröttlig och noggrann i sitt levererande av prestationer som är både stiliserade och intensivt mänskliga. Esme Appleton, Will Close, Lillian Henley, Rose Robinson och Shamira Turner är alla fantastiskt begåvade. Ben Whitehead gör rösten till Golem; hans suveräna framförande, både robotlikt och charmigt, driver berättelsen framåt med en underfundig envishet.

Det går inte att på ett rättvist sätt förmedla känslan av att sitta i publiken på Golem. Ju mindre du vet innan du ser den, desto bättre – desto mer härligt lockande och fullständigt uppslukande blir upplevelsen.

Golem är lika delar underhållande som störande. Det är en enastående teaterprestation som man absolut inte bör missa.