RECENSION: Groan Ups, Vaudeville Theatre London ✭✭

Julian Eaves recenserar Mischief Theatres första bidrag Groan Ups när de inleder sin sejour på Vaudeville Theatre i London.

Jonathan Sayer (Simon), Henry Shields (Archie), Charlie Russell (Katie), Henry Lewis (Spencer) och Nancy Zamit (Moon). Foto: Robert Day Groan Ups Vaudeville Theatre

10 oktober 2019

2 stjärnor

Boka biljetter När en ny föreställning tillkännages från Mischief Theatre, samma gäng som gav oss 'The Play That Goes Wrong' (Spelet går åt pipan), osv., är förväntningarna höga.  Men vi måste komma ihåg att den banbrytande komedin i sin linda var en ganska spretig historia som inte alltid lockade till skratt.  Det var först genom ett omfattande arbete med ”trial-and-error”, framför små publikskara på avlägsna scener, som den slipades fram till den monumentala framgång den senare blev.

Henry Lewis (Spencer), Henry Shields (Archie) och Charlie Russell (Katie). Foto: Robert Day

Samma utvecklingsprocess har, skulle jag vilja påstå, förmodligen inte lagts på detta senaste stycke.  Istället verkar denna underhållning ha skyndats in i West End långt innan den är i närheten av att kännas ”färdig” för en stor kommersiell scen.  Vilket är synd.  Författarna Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields har ett intressant upplägg – tre scener ur samma fem personers liv vid 6, 13 och dryga 20 års ålder – med en snygg scenografi av Fly Davis och kostymer av Roberto Surace, allt ganska smidigt sammanvävt av regissören Kirsty Patrick Ward.  Det finns stunder – ljusa glimtar – av inspirerad komik i dem.  Men på det hela taget lider verket av en spretig känsla där många händer har varit inblandade och en slutgiltig riktning ännu inte har nåtts: våra källor säger att omskrivningar ständigt pågår, och detta lär fortsätta under hela West End-perioden, vilket mycket väl kan vara en bra sak och hjälpa föreställningen enormt.

Henry Lewis (Spencer), Henry Shields (Archie). Foto: Robert Day

Skådespelarna bjuder på ett livfullt arbete.  Utöver de tre författarna är Bryony Corrigan, Dave Hearn, Charlie Russell och Nancy Zamit här för att ge liv åt karaktärerna, och de har också bidragit till den ännu ofullständiga manusprocessen.  Kanske kan de, sporrade av den betalande publiken i salongen, inspireras till att ge föreställningen en mer meningsfull form.  Som det ser ut nu är det mest en samling ganska löst sammanhängande riff på vad som framstår som en rejält utdragen sketch.  Den öronbedövande mellanspelsmusiken (ljud av Alexandra Faye-Braithwaite) är bara ännu ett symptom på en produktion som märker att den är i gungning och försöker avleda uppmärksamheten från sina brister.

Jonathan Sayer (Simon), Nancy Zamit (Moon) och Henry Shields (Archie). Foto: Robert Day

Huvudproblemet är att deras valda karaktärer saknar särprägel eller någon form av originalitet.  Allt de säger och gör uppnår därför sällan eller aldrig en känsla av fräschör.  Man skrattar lite, man roas en aning, men samtidigt inser man att man har hört och sett allt tidigare någon annanstans, och förmodligen lite bättre utfört.  Första akten i synnerhet blir sällan mer än helt ytlig och överflödig; den andra akten förbättras något med mer spänst i skådespelet om än inte i manuset.  Men poängen med hela övningen verkar bara trevande utkristallisera sig i den tredje akten, efter paus, när barnen är ”vuxna” (jag har ännu inte förstått poängen med ordvitsen i titeln, ursäkta, såvida de inte medvetet försöker skriva en trött och klyschig historia?).  Här finns en tydlig Ayckbourn-känsla över återföreningen av de forna vännerna som gräver i sitt gemensamma förflutna.  Men att påminna publiken om en annan dramatiker – och hur väl han bemästrar detta – är väl inte nödvändigtvis det ultimata målet med en ny pjäs?

Så teamet visar oss modigt vad de har kommit fram till... än så länge.  Det återstår att se om publiken är villig att betala fulla West End-priser för vad som i grunden är ett påkostat ”work-in-progress”.