RECENSION: Hand To God, Vaudeville Theatre ✭✭✭✭

Harry Melling, Tyrone och Jemima Rooper i Hand to God

Vaudeville Theatre

15 februari 2016

4 stjärnor

Boka biljetter

Sedan hans pappa dog går Jason ingenstans utan Tyrone. Förutom när han badar bär tonåringen från Texas alltid sin hemmasydda handdocka och deltar pliktskyldigt i den "dockteater-träning" som leds av hans mamma, Margery.

Eftersom hon varken kan predika, sjunga eller baka brownies, leder den sökande änkan klasserna i den lokala kyrkan för att ställa sig in hos församlingen. Den lydige Jason gör allt han kan – sjunger sina sånger och utstår förödmjukelse – för att göra henne till lags.

Men under intensiv press kan även den bästa brista... In på scenen: Tyrone, kristenhetens styggaste handdocka. Den snälle och foglige Jason – som för tankarna till Seymour Krelborn i Little Shop of Horrors – vet inte hur han ska få flickan han gillar eller stå upp mot klassens mobbare, Timothy. Men Tyrone, hans alldeles egna Audrey II, visar honom exakt hur han ska få som han vill.

Harry Melling som Jason och Tyrone

Komedins upplägg är ambitiöst, så de inledande scenerna har en viss tyngd och rör sig långsamt. Men när den svindlande bakgrundshistorien väl är på plats, accelererar Hand to God mot en ljuvlig hysteri. Och herregud, vad bra det är.

Handlingen utspelar sig i en bekant söndagsskolemiljö, men det som sker är härligt hädiskt. Den stjärnspäckade ensemblen på fem personer kastar sig huvudstupa in i detta kultdrama. Janie Dee är djävulskt bra som den plågade Margery, vars välputsade fasad börjar krackelera, liksom Jemima Rooper i rollen som Jessica – den driftiga grannflickan som Jason är hopplöst förälskad i.

Men det är Harry Mellings episka prestation som tar hem segern. Melling – Jason, Tyrone, geni – sliter sig själv (och sin docka) i stycken när han blir besatt. Den demoniska strumpan ger röst åt tankarna i Jasons huvud; dess utbrott är manifestationer av rusande hormoner, undertryckt, växande ilska och hans sorg.

Med denna enorma uppgift på sina händer (bokstavligt talat) återuppfinner den briljante Melling buktalarkonsten och får publiken att helt glömma bort skeptisismen. Jason är förfärad över det som kommer ur hans (eller Tyrones) mun tills gränsen mellan människa och monster, gott och ont, till slut suddas ut.

Neil Pearson som Pastor Greg och Janie Dee som Margery

Som en intressant motpol till Jason står Timothy (Kevin Mains), vars skandalösa beteende kan liknas vid Tyrones. Timothy tvekar aldrig inför att kasta grovheter (eller stolar) genom klassrummet. Följaktligen kräver hans vrede mot livet ingen exorcism.

Jag är medveten om att jag får Robert Askins komedi att låta ganska seriös, men det är nästan onödigt att påpeka hur rolig Hand to God faktiskt är. Det här är kanske ett bra tillfälle att nämna dock-sex... Visst, musikalen Avenue Q av Robert Lopez och Jeff Marx var först på bollen, men Roopers bröstvårtstryck och Mellings obscena grymtningar tar idén om kopulerande handdockor till en helt ny nivå.

Det är fullständigt ekivokt, men i själva verket handlar Hand to God om mer än bara lortiga små strumpor. Precis som i Sesame Street, Book of Mormon, Avenue Q och Little Shop of Horrors finns här en substans – en läxa att lära. När Margery hämndlystet river sidor ur Pastor Gregs (Neil Pearson) bibel, blottas det smärtsamma i att ingenting hjälper när man drabbats av sorg. Hur länge kunde hon och Jason egentligen hålla ihop det? De var tvungna att möta sina demoner förr eller senare.

Hand To God spelas just nu på Vaudeville Theatre fram till den 11 juni 2015