RECENSION: Hansard, National Theatre London ✭✭✭✭

Libby Purves recenserar Simon Woods debutpjäs Hansard, som just nu spelas på Lyttelton Theatre i National Theatre-komplexet.

Alex Jennings (Robin) och Lindsay Duncan (Diana) i Hansard. Foto: Catherine Ashmore Hansard

Lyttelton Theatre, National Theatre

4 stjärnor

Boka biljetter

Med kaoset i parlamentet bara en bit uppför floden har National Theatre hittat ett klockrent ögonblick att sätta upp Simon Woods debutpjäs, som de marknadsför som ett ”kvickt och förödande porträtt av den härskande klassen”. Det är sannerligen rätt kväll för att slungas in i en verbal duell för den publik som är sugen på lite politisk nackning av en tory. Det är ett intensivt 90-minuterskammarspel om en Eton-utbildad konservativ parlamentsledamot i ett djupt olyckligt äktenskap med en hustru vars socialistiska övertygelse är lika passionerad som sarkastisk. Båda deras liv överskuggas av en tragedi de inte kan tala om – fram till det katartiska slutet där vi inser att konflikten i själva verket handlar om betydligt mer än bara politik.

Alex Jennings. Foto: Catherine Ashmore

Vi befinner oss år 1988: ett trött decennium in i Margaret Thatchers tynande styre, när lokalstyrningslagen – som en eftergift till den räddhågade gammelhögern – införde den hatade ”Section 28”. Denna regel förbjöd skolor att ”avsiktligt främja homosexualitet eller publicera material i syfte att främja det”, komplett med den nedlåtande frasen om ”låtsade familjerelationer”. För yngre läsare som naivt föreställer sig en binär politisk uppdelning i frågan är det värt att nämna att tövädret var på väg: bara två år senare bjöd den konservative John Major in Ian McKellen för att diskutera homosexuellas rättigheter. Och även om lagen upphävdes under Blair, så var det faktiskt Cameron som införde samkönade äktenskap. Tiderna förändras, och partierna (nåja, inte DUP) följer med.

Lindsay Duncan. Foto: Catherine Ashmore

Men det var en brännhet fråga. Denna ”Section 28” verkar till en början bara vara en i raden av triggers för hustrun Dianas vrede. Lindsay Duncan, skört elegant och fortfarande i morgonrock vid elvatiden, cirklar runt i sitt trist-chica, ensamma kök i Cotswolds. Redan från start förmedlar hon en oroande känsla av bortslösad intelligens och en frus irritation över åratal av ”beundrande blickar, scarfar, dräkter och vardagsrasism – den perfekta birollen som politikernas hustru”. Men under ytan ligger en mer personlig vrede vars ursprung bara gradvis framträder. Alex Jennings i rollen som parlamentsledamoten Robin, en trött politisk karriärist, framstår först som en karikatyrlikt överklass-snobbig och gemytligt självgod make, van vid deras sarkastiska ordväxlingar. De två gnistrar ofta vackert mot varandra i de alltför välkända konflikterna om mångfald, offerroll, fattigdom och hans misstänksamhet mot romaner och ”hemska liberala teaterbesökare” (en publikfavorit i salongen – ”en trång värld av förskräckliga människor som försöker förstå sig själva” istället för att skaffa riktiga jobb).

Alex Jennings (Robin) och Lindsay Duncan (Diana). Foto: Catherine Ashmore

Det bjuds på många skratt. Men Robin är ingen enfaldig, känslolös höger-schablon. Gräsmattan som han har vältat dag ut och dag in för att jämna ut ojämnheter blir nu uppgrävd av rävar, och hans tillrättalagda sanningar blottläggs obehagligt av människans realitet. Sårbarheten växer hos dem båda inför den slutliga, rasande uppgörelsen. Vi förbereds för det med fin fingertoppskänsla (även om deras bjäbbande pågår en aning för länge) samtidigt som vi börjar förstå att paret en gång hade en son. När något fruktansvärt hände, höll Robins mor – en blandning av Nancy Mitford och Attila – envist fast vid sin tid hos frisören dagen efter. Hon trodde inte heller på känslosamt trams och hon lärde aldrig sin son att hantera det.

Det är bäst att inte avslöja allt, men det är så fint spelat och så stramt regisserat av Simon Godwin att den eviga konflikten mellan liberaler och tories snarast blir en fond. Den egentliga kärnan är sorg, stel överläpp och arvet från det brittiska förtrycket. Och det faktum att ja, det fanns en tid för inte så länge sedan då 75 % av befolkningen ansåg att homosexualitet var fel, och många i övrigt anständiga människor fasade för att konfronteras med det. Beklagligt, felaktigt och grymt, men likväl sant.